Svartskäggs sjövilda sjörövare spexar suveränt skickelsedigert!

Man ger sig i väg ut till Aula Aurora på universitetsområdet för att övervara genrepet av årets Lulespex Svartskägg och har, kanske inte direkt, de allra högst uppskruvade förväntningarna. Man har ju sett en hel radda med spex genom åren. Från universitetet härstädes som från osorterade annorstädes orter likaså. Några har onekligen utmärkt sig som fnitterframkallande föreställningar. Men det stora flertalet (det vill säga: majoriteten av dem) försvinner i ett minnestöcken av studentikosa sammanbrott och dessa i sammanhanget oundvikligt tjatiga omstarter (publikens fotstampande och entusiastskrikande gensvar; från ensemblens vänkrets och de närmast sörjande, som inte sällan bidrar till att spexen dras ut till sant tortyrliknande längd-dimensioner). Så kan det alltså kännas. Men då är det ju också mycket trevligt att tappa hakan (undrar om det hördes i aulan när den med ett tungt dån träffade golvet?) och bli alldeles genuint överraskad. FÖR VID ALLA SJÖSJUKA SJUKHUSBITRÄDEN, SKA DET SÄGAS ATT SPEXET SVARTSKÄGG ÄR SÅ NÄRA SUVERÄN STANDARD SOM DET RIMLIGEN GÅR ATT KOMMA! Ensemblen ger sig in i den sjövilt skakande storyn om piraten som egentligen hette Edward Teach, men som har vandrat in i historien under beteckningen Svartskägg, med helhjärtad och sant kollektiv entusiasm, beslutsamhet och tindrande spelglädje. Som varje korrekt spex tar man sig stora friheter med sanningen och skjutsar i stället fram sin egen variant av sanningen. Den är förmodligen inte bara bättre. Utan definitivt även så mycket roligare. Martin Eriksson spelar Svartskägg och det gör han exempellöst bra. Men ännu bättre är tjejduon Sara Widbom och Linnéa Klang, som respektive den upproriska guvenörsdottern Mary Read och den äventyrliga Anne Bonny. De här två slår det sprakande gnistor om. Hela tiden. Och i deras sällskap är det helt invändningsfritt att följa med dit Äventyrets vind blåser oss. Man kan ju bland annat erinra om Linnéa Klangs suggestivt och voodoo-inspirerade lap dance och Sara Widboms återkommande dansinfall, av närmast elchocks-karaktär. Och eftersom jag råkar ha en viss personlig erfarenhet i fallet, så kan jag inte annat än bli djupt imponerad av Hamoon Shabazis envisa kringhoppande på ett ben (inkluderande ett försök i Moonwalk-genren!) som den illistige Long John Silver. Maja Nyhlén marscherar omkring med preussiska sjumilakliv som kapten Henry Morgan, Erik Bränström smider dunkla planer som piraten Bartholomew Roberts och Karolina Fredriksson poppar regelbundet upp som den stupide guvernören Charles Read. Alla är de också aktivt atletiska, inordnar sig elegant i den snyggt verkningsfulla koreografin, brister regelbundet ut i associationsrikt rimmande ordvitsar OCH i förtjusande egna versioner av olika piratmässiga nyinstuderingar av sånger som Björn Skifs Michelangelo, Judas Priests Living After Midnight, Dubliners Whiskey In The Jar och Baseballs Umbrella. Ja, ni ser ju själva: alltsammans är en fest här och ni bör absolut ta er ut till Aurora Aula till premiären där i kväll, eller säkra biljetter till Kulturens Hus den 7 maj då piraterna stormar in där. Övriga föreställningar på Aula Aurora äger rum den 23 april, 24 april och den 8 maj. Turné till Nacka och Vasa, Finland, den 28 och 26 april. Själv hade jag hejdlöst roligt och var glad och på gott humör riktigt länge, på grund av detta det tjugonde Lulespexet - där till och med Omstarterna var av hög kvalitetsklass! Så. Det. Så.