Vi har alla hört talas om dem - kvinnorna som klagar på magsmärtor och sen ploppar en liten bebis plötsligt ut. Märkliga och overkliga historier, i alla fall för alla oss som förlamats av illamående och trötthet i samma veva som mensen uteblivit. Hur kan man INTE märka det?

 

- Surprise, surprise, ibland tar livet oväntade vändningar och man inser att man inte har mycket att komma med mot naturen, skrattar Anna Vestman i Råneå som var mammaledig med familjens andra dotter när bebis nummer tre överraskade henne.

 

När Anna ändå var på barnavårdscentralen för att väga och mäta lillan, som då var åtta månader, ville hon boka tid för insättning av spiral - och visst vore det bra att äntligen göra den där uppskjutna efterkontrollen också.

 

Som ren formalia ville barnmorskan börja med att ta ett graviditetstest på henne.

 

- Jag kissade i muggen och sen gick jag och Lova hem. Det var fint väder och det fanns ingen anledning att vänta på provresultatet.

 

Trodde Anna, ja. Vid middagstid ringde telefonen därhemma. Det var barnmorskan som meddelade att Annas resultat var positivt. Hon var gravid!

 

Omtumlande känslor
- Min första tanke var "hur kunde det hända?" Jag hade ju inte ens hunnit få tillbaka mensen efter Lova så det var svårt att veta när jag blivit gravid, men jag fick en ultraljudstid för att fastställa längden på graviditeten.

 

Anna beskriver veckan i väntan på ultraljudet som en vecka full av grubbel och omtumlande känslor som oro, tillförsikt och en förlamande känsla av att inte ha kontroll över situationen.

 

Nu förstod hon varför hon aldrig blev smal igen efter förlossningen, och att tröttheten kanske inte bara berodde på att hon hade en bebis att ta hand om.

 

- Men det märkliga var att jag inte alls hade mått illa, det hade jag ju gjort med de båda andra barnen. Jätteilla!

 

En liten hand vinkade
Så blev det dags för ultraljudsundersökning och läkaren försökte göra ett vaginalt sådant, men det gick inte. Läkaren konstaterade att bebisen i magen var alltför stor för det.

 

- Redan där avgjordes saken, säger Anna som grubblat mycket på om familjen skulle orka med ännu ett barn så tätt inpå.

 

-  Jag såg en liten hand som vinkade, ett hjärta som pickade och jag tänkte att det blir nog bra det här också. Jag hade nästan gått halva tiden - utan att märka det - och i november skulle bebisen komma. Absolut inte planerat, men välkommet ändå.

 

En som inte blev glad över bebisbeskedet var familjens tioåring Maya.

 

- Hon blev jättearg på mig och trodde det skulle bli så rörigt och livat hemma att hon inte skulle stå ut. Jag gick ut på en vagnpromenad medan hon lugnade sig och Marko pratade med henne, när jag kom hem igen var allt bra. Men Maya gjorde klart att hon aldrig skulle kunna älska ännu en lillasyster lika mycket som hon älskar Lova "hon kommer alltid att komma först".

 

En liten luring
Anna säger att hon förstår dotterns tankegångar, samma funderingar hade hon ju själv haft när hon väntade sitt andra barn:

 

- Innan barnet kommit är det svårt att förstå att man faktiskt älskar alla sina barn lika mycket, att kärleken faktiskt bara växer i takt med antalet barn.

 

Själv oroade sig Anna mycket för ifall hon hade ätit eller druckit nåt olämpligt eftersom hon inget hade vetat om bebin i magen, men barnmorskan gav lugnande besked och bad henne att inte oroa sig.

 

På ett senare ultraljud bad Anna att få veta barnets kön och doktorn kunde med största sannolikhet säga att det blir ännu en dotter i familjen.

 

- Så lurigt som det här barnet har varit så skulle det inte förvånat mig om bebin hadeöverraskat oss med att vara en Sigge. Men nu visade det sig vara en Milli. n