En jättefest för glada vårrusiga tjejer. Ja, jag kan inte nog imponeras av företeelsen Vårruset, som år efter lockar massor av tjejer att springa, jogga eller gå en halvmil tillsammans, och sedan som lön för mödan tillsammans njuta en picknickkorg i det gröna fylld med matnyttiga läckerheter. Jag kan dock inte tro att det är just matkorgen som utgör den stora lockelsen. Drivkraften, som får flickor på företag, i bostadsområden och i föreningar att år efter år anmäla sitt deltagande. Det måste vara nåt annat. Vad vet jag inte riktigt, men gissar att bara få vara med i folkfesten som alla snackar om så här års, och glädjen att göra något tillsammans, betyder mycket. Vid det här laget har Vårruset passserat två och en halv miljon anmälda landet runt sedan starten 1989. En smått ofattbar siffra i mina ögon. Här i Luleå har Vårruset verkligen kommit för att stanna. Det var åttonde gången i går och inte mindre än 5414 tjejer kom till start. Det är visserligen lite mindre än fjolårets rekordsiffra på 6500 deltagare, men ändå en fantastisk manifestation för kvinnlig motion. Jag är också helt övertygad om att en manlig motsvarighet till Vårruset inte alls skulle locka speciellt stora skaror löpare och motionärer. Det var en mäktig syn att se tjejerna dra iväg grupp för grupp. Först de som sprang, sedan joggare, och sist alla som promenerade. Några på slutet hade till och barnvagnen och småbarnen med på färden. Mäktigast var nog ändå uppvärmningen före loppet på gatan vid Hälsans Hus, då tusentals tjejer sträckte armarna i skyn inspirerade av Blossom Tainton ,och med hetsande musik ökade kroppstempen inför starten. Då rös jag, och då kände jag verkligen att Vårrusets kraft också betyder en hel del för folkhälsan.
