Hon var blyg och försiktig som barn, det värsta hon visste var att tala högt inför klassen. Fortfarande tycker Anna Vikström att det är jobbigt att prata inför stora grupper av vuxna människor.
– Därför tackar jag alltid nej till att medverka i stora författarsammanhang. Jag har aldrig varit på bokförlagets releasefester heller, ler Anna urskuldande och hoppas att hon inte uppfattas som stroppig.
Hon föredrar att verka utan att synas. Och använder sin erfarenhet av att vara den blyga, tysta eleven med skrivkramp i undervisningen av sina egna elever, för det är just lärare Anna Vikström är i grunden.
– Både mamma, pappa och min storasyster är lärare så det skulle jag i alla fall inte bli, skrattar hon.
Skrev på nätterna
När hon för några år sen satt och pratade böcker med syrran och hennes två döttrar kom de på att det finns alldeles för få böcker om starka tjejer. Den 12-åriga systerdottern ville läsa om tuffa tjejer och tillsammans satt de och spånade fram grundidén till en ungdomsbok. Eftersom Anna skulle vara ledig hela sommaren tyckte syrran att hon kunde skriva ner storyn och spåna vidare på den.
– Jag skrev varenda natt i åtta veckor. Det gick åt massor av kaffe och choklad. Syrran och hennes döttrar läste texten och kom med feedback. ”Sådär pratar inte vi, det får du ta bort,” kunde de säga. Det kändes viktigt att det var rätt språk och ton i boken.
Det var också syrran och systerdöttrarna som såg till att Anna faktiskt skickade in manuset till några bokförlag.
Anna berättar att hon fick tre refuseringar och hade glömt bort saken helt när telefonen ringde och en förläggare från bokförlaget Opal meddelade att manuset höll för en utgivning. Några detaljer behövde förtydligas och sen var det bara att vänta på boken. Kaxiga Katja var född på riktigt!
Anna hade skrivit en story om en 14-åring som spelar innebandy och som ses som ett hot av de andra tjejerna som tycker hon är lite knäpp. Men Katja är kaxig och vågar utmana klassens ”drottningar”.
Böckerna har blivit fem vid det här laget, alla med en tuff idrottstjej i huvudrollen - i de senaste spelas det basket. Anna spelade själv innebandy i tonåren och när tjejerna i klassen älskade Starlet läste hon Max Lundgrens idrottsböcker eller Spindelmannentidningar. Visst finns det lite av Anna i böckernas huvudpersoner.
– Men basket är egentligen inte ”min” sport så för att veta vad jag skrev om tillbringade jag en eftermiddag med ett av Hökens tjejlag. Jag hade tur för en av spelarna var skadad och satt på bänken, hon kunde förklara spelet för mig.
Bidrar själva
Det är överhuvutaget ungdomarna, den tänkta målgruppen för böckerna, som själva bidrar till mycket av handlingen. Anna berättar att hon snappar upp saker hela tiden när hon jobbar på skolan och hör hon barnen säga något hon inte förstår frågar hon vad de menar:
– Jag bär alltid med mig en liten skrivbok. Där skriver jag ner roliga händelser och ordväxlingar. Om något barn gör något modigt, vågar säga pinsamma saker eller går emot klassens ledare, så använder jag ofta den episoden i min bok. Dessutom får eleverna ibland läsa ett kapitel ur mitt bokmanus, de kan få komma med idéer om en fortsättning, om bokens titel eller bara säga vad de tycker. Som när jag hade skrivit ”bangar du?” och ungdomarna sa att jag istället borde skriva ”fegar du ur?”
Ett annat sätt att hålla koll på ungdomarnas språk och vad deras liv och tankar rör sig kring är att kolla in deras mötesplatser på nätet, därför är Anna bekant med både apberget och pixbox.
Eftersom Anna inte har en fast tjänst som lärare ”vilket bara är en fördel när man skriver böcker mellan varven” kan hon ta ett brejk då och då för att helhjärtat ägna sig åt skrivandet, som i höstas när den senaste boken skulle färdigställas. När hon väl skriver så skriver och skriver och skriver hon. Och det är just det flödet hon försöker hjälpa sina elever att få igång.
– Kan jag så kan alla, brukar jag säga och visa ungarna vad jag som barn fick ur mig under friskrivningstimman. Precis som många andra tänkte jag hela tiden ”jag kan inte, jag är sämst.” Det viktiga är att inte fastna i rättstavning och meningsbyggnader, utan att istället hitta skrivglädjen och bara skriva och skriva. Rätta kan man göra i efterhand.
Hur många fler böcker det blir för Anna, eller om hon kommer att skriva vuxenböcker framöver vet hon inte. Däremot har hon redan manuset till ännu en ungdomsbok klar, men om den tredje delen i serien om baskettjejerna verkligen blir en bok är ännu inte bestämt.