Anders ser till att ta

När Klara föddes för tre år sedan var det självklart för Anders och hans fru Helena att de skulle dela på föräldraledigheten. - Mamman har såklart första tjing på de första föräldralediga månaderna, det är ju bara hon som kan amma, men sedan var det självklart för mig att vara hemma med Klara, säger Anders som just nu laddar för ännu en åttamånaders pappaledighet med sonen Karl. När det blir dags för dagis och jobb har Anders och Helena bestämt att båda ska gå ner i arbetstid och jobba 90 procent. Kompisar underlättar
I Anders kompisgäng är det mer regel än undantag att papporna är lika mycket föräldrar som mammorna och när Anders var hemma med Klara fanns det flera andra hemmapappor i kamratkretsen att umgås med. - Det underlättar om man har föräldralediga kompisar, men jag hittar på massor av grejer ändå under mina pappadagar. Visst är det bökigt att ta sig in med dubbelvagnen på bussen men ingenting är omöjligt. Man kan vara jätteaktiv med barn, det kräver bara lite mer planering när man har med sig ett eller två barn, säger Anders och berättar att hans favoritsysslor har varit att åka till Hägnan, bada på badhuset, åka pulka och bob. - Om man är rädd för att ta sig ut och göra grejer kan nog pappaledigheten bli långtråkig. Barnen ger perspektiv
Som föräldraledig ska fokus vara hos barnet tycker Anders och varnar för misstaget att tro att man kan totalrenovera en kåk under pappaledigheten. - Med små barn hinner man ingenting annat än att ta hand om barnen, de kräver ens fulla uppmärksamhet. De ger en mängder av energi men de tar också mycket energi, säger han och får massor av beröm av Helena som beskriver Anders som en otroligt närvarande pappa, en lekpappa som verkligen slukas upp av leken och bara har fokus på barnen. Och det är just barnens förmåga att ständigt vara i nuet som Anders uppskattar
så mycket: - Även om man är lessen eller nere så får barnen en alltid att komma tillbaka till nuet. Det är så skönt för man får perspektiv på vad som verkligen är viktigt. Närvaron avgör
Att pappor hamnar på usla femte plats när det gäller vem barnen helst blir tröstade av (enligt den nyss uppmärksammade undersökningen av Kamratposten) fick Anders att förvånas och förskräckas och undra varför det fortfarande, år 2008, är så? Återigen kommer den närvarande pappan upp som en avgörande faktor för att få pappan att komma sig upp på den där listan. - Jag skulle själv bli jättebesviken om mina barn valde bort mig när de är ledsna. Anders och Helena säger att de i alla fall hittills inte märkt att barnen skulle föredra någon av föräldrarna. - Det skulle i så fall vara att Klara söker sig mer till den förälder som för tillfället tillbringar mest tid hemifrån. Fotbollskarriären över
Eftersom Anders och Helena är mitt uppe i de mest hektiska småbarnsåren tillbringar de dock inte mer tid hemifrån än nödvändigt. Fritiden ägnas istället helhjärtat åt Klara och Karl. - Vi var båda över 30 när vi fick barn, och vi ville verkligen ha barn och min fotbollskarriär var redan över efter en knäskada. Jag saknar inte fotbollen nu. De lagkamrater som blev pappor vid 23-24-årsålder hade det tuffare när de slets mellan fotbollsträningarna och familjen, säger Anders. Som för alla andra småbarnsföräldrar är sömnbristen en av de tuffaste utmaningarna och periodvis är tålamodet inte så långt. Helg på hotell
För att orka med unnar Helena och Anders varandra egna, ostörda sömnstunder i familjens gästrum. Det är ett sätt att också ta vara på varandra och på vuxenrelationen, något som Anders och Helena dessutom prioriterar genom att kosta på sig en vuxenhelg ibland. Farsdagshelgen tillbringar paret exempelvis med en hotellweekend i storstan. Människor som inte fått barn ännu brukar alltid vara tvärsäkra på hur barn ska uppfostras, och på hur föräldrar inte ska vara. Anders ler och säger att nä, han blev kanske inte heller den där idealpappan som bara plockar svamp i skogen och läser sagor. Visst använder även han TV:n som barnvakt och visst får hans barn äta några kakor för mycket ibland. - Man tar genvägar som man inte trodde att man skulle innan man blev pappa själv. Men det är helt OK. Det viktiga är ju att barnen blir bra människor. En gemensam resa
Helena och Anders anstränger sig medvetet för att försöka uppfostra barnen så könsneutralt som möjligt. De köper inte att pojkar skulle vara födda med en bilgen. Klara ska inte uppleva att livet bjuder på några hinder för att hon är tjej, lika lite som Karl ska uppleva det för att han är kille. Annars är ambitionen att fostra barnen till ansvarstagande och hänsynsfulla medmänniskor. Och att de ska göra det tillsammans, som två jämställda föräldrar - en resa som började redan i förlossningsrummet, där Anders var en närvarande coach till sin hustru. Förlossningarna har gjort Anders fascinerad av och förundrad över vad kvinnokroppen pallar med: - Och några år senare går barnet omkring i vårt hem och frågar om vi ska spela fotboll, säger Anders och sätter fingret på livets stora mirakel.