Krönika: Slängas eller inte slängas, det är frågan

Sex svarta sopsäckar. Det är resultatet av höstens garderobsrensning. Hela helgen sorterade och grupperade vi, varenda litet tygstycke gicks igenom och analyserades. Kastas? Tvättas? Vädras? Cirkuleras i brödraskaran? "De där kan jag ta!" utropade überkräsne 15-åringen överraskande när han fick syn på ett par så gott som oanvända Levisar jag en gång köpte till maken. När han upptäckte att andningsorganen slutade att funka så fort han tog på sig jeansen tog han av sig dem igen för att aldrig mer röra dem. Nu hänger Levisarna istället sådär modernt löst på sonens betydligt smalare höfter. Sex svarta sopsäckar. Det blev luftigt i klädkamrarna. Särskilt i åttaåringens hyllor. Fem år är ett lite för långt hopp mellan barnen för att det ska funka med klädrotationen. Efter fem gånger två garderobsrensningar har i alla fall inte jag tålamodet att fortfarande spara kläder "i väntan på". Därför blir det alltid luftigast i åttaåringens hyllor.
Därför får han oftast helt nya kläder. Han och den nyblivne fyraåringen. Fyra år mellan barnen är också snudd på lite för för mycket. Två år är perfekt. Så länge ids och orkar jag spara och förvara. Men det är inte helt lätt att kasta (läs: skänka bort) kläder alla gånger. Särskilt inte de små omlottröjorna, sparkbyxorna eller den extra söta gula pyjamasen med giraffer på. Särskilt inte innan man kommit över en viss gräns, en känslomässig gräns. När jag har passerat spärren slänger jag friskt bort det mesta, även sådant som jag senare kan komma att sakna. Mixade känslor av befrielse och separationsångest drabbar nog de flesta av oss när det ska rensas, men när det kommer till barnens trasiga leksaker är det alltid tvärnej. "Inte den! Neeej, släng inte min spiderman/traktor/actionman/McDonaldsskrotleksak!" Konstigt nog saknar de aldrig sin spiderman/traktor/actionman/McDonaldsskrotleksak när jag slängt den i smyg. Sex svarta sopsäckar. Och nu är jag ett par snäpp närmare förverkligandet av den där våta walk-in-closetdrömmen med prydligt vikta kläder på hylla efter hylla, med vackra och ordentligt märkta förvaringsboxar i tjusiga travar och enhetliga galgar på rad för klänningarna, byxorna och kavajerna. Bara jag stänger dörrarna ordentligt till tonårsrummen så kan jag för en stund leva i villfarelsen att vart plagg hänger på sin plats i vårt hus. Det var ju inte så längesen (ähum) jag var tonåring själv, så jag har en viss förståelse för klädhögarna. Förståelse, men inte acceptans. Hos oss är en av tre tonåringar klädpedant. Det var när han tröttnade på att de ömma föräldrarna ständigt tvättade sönder (bra
föräldratips!) hans dyrdyra egenhändigt köpta märkesplagg som han lärde sig sköta tvättmaskinen själv. Och torktumlaren. Mer sånt till tonårsföräldrarna!
Som mamma till inte bara en, två eller tre utan fem grabbar har jag för längesen fått nog av marinblå och tråkgröna kläder. Utbudet för grabbar har blivit större för varje barn jag fått, men jag vill också gärna tipsa andra pojkmammor om att snedda över till flickavdelningarnas välfyllda hyllor. För DÄR hänger massor av färgglada, roliga kläder som lika gärna kunde hänga hos grabbarna. Och kom ihåg att rosa INTE är en flickfärg, det är också många pojkars favoritkulör. Sex svarta sopsäckar. Och det är dags för lite barnmodeinspiration. Vi tog hjälp av det härliga lågstadiegänget här intill för att kunna presentera några av höstens coolaste och skönaste kläder. De tyckte det var så kul att vi nog inte ens hade behövt använda godismutorna för att det skulle bli lyckat. Ett hjärtestort tack till våra proffsiga modeller, tack också till de barnklädesbutiker som med stor entusiasm hjälpte oss med klädvalet. Vi syns om två veckor igen!