Krönika: Att kunna ta vara på livet

Med tårblanka ögon och en klump i halsen satt jag och foto-Linda och lyssnade på Lars-Göran Sundströms livs historia. Det kändes overkligt. Hur kan livet vara så grymt att det ger en och samma människa så många käftsmällar? Om och om igen? Även om jag själv mist både min mamma och pappa i kampen mot cancerdjävulen och många gånger förbannat orättvisan i att människor som är 50 och till och med 60 får behålla sina föräldrar, men inte jag, så kan jag nog inte fullt ut inse smärtan i att mitt i livet först mista sin livskamrat och bli ensam med tre barn för att sedan tvingas se två av barnen bli allvarligt sjuka. Att gå igenom den smärtan och ångesten, att helt ensam orka med att vara det starka stödet för sina barn känns som en omänsklig och övermäktig uppgift. När vi åkte tillbaka till redaktionen tänkte jag på vilken stor man, vilken stark människa, vi precis träffat.
Varje gång jag får ta del av berättelser som familjen Sundströms påminns jag om hur otroligt mycket jag har att vara glad och tacksam för. Varje gång ställer jag mig frågan om jag själv gör rätt prioriteringar i livet. Tar jag tillvara det som getts mig på rätt sätt? Varje gång kramar jag om var och en av mina familjemedlemmar extra mycket och länge. Och det är precis den reaktionen Lars-Göran vill väcka med sin berättelse. Han vill uppmana oss alla att ta tillvara vardagslyckan en helt vanlig måndag eller torsdag. Han vill också visa andra som har det svårt att det går att ta sig igenom till och med de allra värsta mardrömmarna med livsglädjen bevarad. Själv älskar han livet mer än någonsin. "Tack för att du ville skriva om oss", sa Lars-Göran till mig när han hade läst igenom och godkänt min text. Men det är jag som ska tacka.

Krönika: Att kunna ta vara på livet

Varför ska en människa behöva bära så mycket smärta, sorg och oro? När andra går så gott som oskadda genom livet?