Ensamma pappan Lars-Göran vill visa att det går att överleva

Den svåraste stunden i Lars-Göran Sundströms liv var den där morgonen för nio år sedan, när han tvingades sätta ord på det de innerst inne visste. Att hans fru och barnens mamma inte hade länge kvar att leva. Bara några timmar. Lars-Göran hade vårdat sin cancersjuka fru i hemmet fram till hennes sista dygn då hon kollapsade. Raijas alla värden låg i botten, ändå piggnade hon till och blev kontaktbar sedan hon lagts in på vårdavdelningen för att dö. - Raija sa till mig att jag måste åka hem och ge barnen mat. Och det gick inte att säga emot henne, så jag åkte hem. Vi åt och åkte tillbaka till sjukhuset. Då fick jag veta att bröstcancern spridit sig även till hjärnan och alla organ höll på att lägga av. Vi blev erbjudna att sova över men flickorna ville hem, sköterskan skulle ringa så fort det blev någon försämring. Telefonsignalen skar genom luften vid sjutiden nästa morgon. Det var då Lars-Göran tvingades uttala de svåraste tänkbara orden till sina barn. - Vi grät tillsammans, och skyndade oss till sjukhuset. Raija orkade inte längre prata med oss. Flickorna höll sin mamma i handen ända tills hon drog sitt sista andetag, de kände att Raija tryckte till med handen ibland. Hon
visste att vi var där. Tårarna stiger i Lars-Görans ögon och rösten vill inte bära när han berättar om det sista dygnet i en älskad makas, en underbar mammas, liv. Raija Sundström blev 41 år. Hon och Lars-Göran skulle ha firat 20-årig bröllopsdag senare samma år. Huset nyss färdigt
De träffades som unga hemma i
Haparanda och Torneå, bodde under några år i södra Sverige innan de återvände till Norrbotten. De fick tre fina flickor och hade nyligen byggt färdigt sitt hus i Sunderbyn när Raija som
34-åring hittade den första knölen i bröstet, en liten hård knuta. Det som vårdcentralsläkaren först avfärdade som något ofarligt visade sig vara en
aggressiv tumör. Efter operation och tuff cellgiftsbehandling samt strålning fick Raija leva som "frisk" i fem års tid. Men sedan kom bakslaget. Lars-Göran berättar att Raija låg i soffan och läste en bok när hon plötsligt skrek till av rädsla och ropade på sin man. Hon hade känt en ny knöl i armhålan. Och visst var det cancer. Nu med en spridning till såväl skelett som lungor. Ännu en tuff omgång med cellgifter väntade och när medicinen inte gav
effekt trappades styrkan upp i flera steg. Till slut fanns ingen starkare
cytostatika. - Raija, som tidigare samma år mist sin egen mamma i spridd bröstcancer, blev förtvivlad när hon fick beskedet. "Det måste finnas något!" sa hon om och om igen. Men nu väntade endast smärtlindring, berättar Lars-Göran som följde med på alla Raijas läkarbesök. Talade inte om döden
Lars-Göran tog hand om henne i hemmet, han lämnade henne aldrig ensam. Men de talade aldrig om döden, Raija ville inte veta några prognoser. Det skulle ha varit att ge upp, och Raija var inte typen som ger upp. Hoppet fanns hela tiden kvar hos henne, trots att hon till slut bara kunde förflytta sig med hjälp av rollator eller rullstol, trots att hon åt som en fågelunge, trots att hon gulnade på grund av den angripna
levern och ibland fick så svåra smärtattacker att barnen blev rädda. Många svåra minnen
Barnen, som var 9, 14 och 17 år när deras mamma dog, såg Raija bli sämre och sämre. Att de också skulle vara med och ta hand om sin döda mamma var en självklarhet. - Sara och Emma hjälpte sköterskan att tvätta Raija och klä henne i favoritkläderna de valt. Lina orkade inte, jag satt med henne i korridoren utanför. Lars-Göran berättar att det var flickorna som valde gravsten, texten på den "Minnet är en ros som alltid blommar", kista och dekorationer. Det var en viktig del av sorgeprocessen. Lars-Göran minns själv nästan ingenting av begravningen, det är inte alla minnen man mäktar med. Det fanns människor runt familjen som blev ett oväderligt stöd, men det fanns också vänner som försvann, som bytte riktning i affären när de möttes, som inte låtsades se Lars-Göran. - Människor som jag trodde att jag kände undvek mig när jag behövde dem som bäst. Måste kunna tala om allt
Det största stödet fann Lars-Göran
och hans döttrar i varandra. De grät, pratade, mindes och grät igen. Lars-Göran tvingades axla rollen som både mamma och pappa. Han säger att han lagt sig i saker som en pappa kanske inte annars gör, men att det varit nödvändigt att kunna tala om allt. Kanske har avsaknanden av en kvinnlig förebild lindrats något tack vare att systrarna har varandra. - Det har trots allt blivit tre fina flickor av våra barn. Flickor med stora hjärtan, säger Lars-Göran stolt. Självklart blev de alla märkta av den stora förlusten. Tydligast blev det för Emma som ett år efter sin mammas död utvecklade svåra ätstörningar, problem som hon är på god väg att sig ur nu. Men när det var som värst vägde hon bara 38 kilo, saknade sjukdomsinsikt och vågade inte ens använda hudcreme av rädsla för att kroppen skulle ta åt sig fettet. För tre år sedan drabbades familjen av nästa stora kris. Den svullnad då 15-åriga Lina upptäckt nedanför knäet visade sig vara en allvarlig form av skelettcancer. Tumören, som börjat växa i skelettet, hade hunnit bli riktigt stor innan den upptäcktes och skulle krympas med cellgifter för att sedan opereras bort. Men det var inte bara tumören som skulle bort, det skulle även benet. Antingen genom amputation eller genom att benet ersattes av en invändig protes. Lina valde att pröva en invändig protes och lever nu med en metallskena som sträcker sig från ovansidan av knäet hela vägen ner till foten. Lars-Göran och Lina flyttade in i ett rum på barnonkologen i Umeå och där blev de kvar under nästan ett års tid. Under de första månaderna fanns också Linas dåvarande pojkvän Marcus med som ett stort stöd. Det var där de firade jul och nyår, Lars-Görans 50-årsdag och Linas 16-årsdag. Ibland fick de åka hem på permission. Permission som ofta slutade med ambulansfärd till Sunderby sjukhus. - Den tuffa cellgiftsbehandlingen slog ut Linas immunförsvar och hon fick hög feber så ofta att vi till slut inte ens packade upp väskorna när vi kom hem på permis. Det kunde ju vara dags att åka in igen efter en halv dag. Ständig oro
Eftersom man också sett dottertumörer i lungorna flögs Lina till
Göteborg för en lungoperation,
men det visade sig att tumörerna
försvunnit tack vare cellgiftsbehandlingen. Lars-Göran berättar om ett år av ständig oro, om Linas kamp mot illamåendet, blåsorna i munnen som gjorde det svårt att äta. Alla infektioner. Han berättar om svårigheten att räcka till för sina båda sjuka döttrar, om oron för anorexisjuka Emma som fick vara ensam hemma i Luleå under den här tiden, hur han ringde och försökte läsa av hennes tillstånd, försökte finnas till hands trots avståndet. Lars-Göran berättar också om underbar sjukvårdspersonal, hur de tog sig tid att prata. Han berättar om mötet med andra föräldrar med sjuka barn, om det stöd de var för varandra, om livslång vänskap. Men också om sorgen när något barn förlorade kampen. Vardag på sjukhuset
Lars-Göran och Lina fick skapa sin egen vardag innanför sjukhusväggarna. När Lina hade aptit och blev sugen på en hamburgare eller kinamat åkte pappa iväg och köpte det till sin dotter. De bodde tillsammans i Linas sjukrum och när Lina var tillräckligt stark tog han henne i rullstolen på shoppingrundor på stan. - Jag har koll på alla tjejklädesbutiker i Umeå, men har ingen aning om var Clas Ohlsson ligger, skrattar Lars-Göran. För ett år sedan var Linas behandling klar, hon hade gått på kryckor i månader och äntligen lärt sig gå utan dem när Lars-Göran tog med sina yngsta flickor till Turkiet. Nu skulle de få en välbehövlig avkoppling. Då hände det som inte fick hända. Lina ramlade! Och hon ramlade så illa att de blev inlagda på sjukhus i fyra dagar innan de flögs hem med ambulansflyg. Den invändiga benprotesen hade gått sönder. Nu väntade en ny operation och flera månaders rehabilitering. Lars-Göran skakar sakta på huvudet och säger att det just då kändes som om eländet aldrig skulle ta slut. - Så fort vi kravlat oss upp ur en djup grop hände något som kastade oss rakt ner i avgrunden igen. Mitt i allt det här har Lars-Göran levt med ständiga smärtor i axlar och nacke, förslitningsskador som gjorde honom till sjukpensionär för mer än tio år sedan. På frågan hur han orkat finns inget svar. - Men jag hämtar energi under mina dagliga långpromenader och när jag ser en Plannjamatch glömmer jag alla bekymmer. Jag har lärt mig att se lyckan i de små tingen. Jag är inte bitter, jag har lärt mig mycket om livet och älskar livet på ett sätt som många inte förstår. Förut hade jag nybyggd villa och fin bil. Nu bor jag i hyresrätt och har inte råd att ens äga en bil. Men det spelar ingen roll, lycka går inte att köpa för pengar. Vill leva här och nu
Ännu är inte oron över för Lars-Göran och hans flickor. Lina går på cancerkoll var tredje månad och inför varje besök börjar oron gnaga igen, däremellan försöker Lars-Göran att njuta av livets små glädjeämnen. Lars-Göran berättar om barnbarnen, tvååriga Max och nyfödda Leia, som är hans lyckopiller. Han berättar också om vemodet över att Raija inte fick lära känna dem. - Men jag tror att hon håller sin vakande hand över oss. Det känns ofta som om Raija finns med oss. Lars-Göran delar med sig av sin starka livshistoria för att stötta dem som har det svårt, men också för att påminna oss andra om att leva här och nu: - Ta vara på livet, dina nära och kära. I morgon kan du få ett besked som vänder upp och ner på tillvaron.