Medan vi övergick till att erbjuda hela paletten av aktiviteter till lillebror, som nappade på både fotboll och basket, återupptäckte den förlorade förstfödingen sin basketboll på egen hand. Och pappa sportreportern jublade.
Sommaren mellan sexan och sjuan nötte han (sonen, inte pappan) hål i asfalten vid skolans basketkorgar och sedan dess har vi fått skjutsa till träningar, heja fram laget till guldmedalj, köpa bollar och basketställ, packa sovsäckar, liggunderlag och matsäckar, städa soptippar, baka och sälja fika, lotter, kalsonger och godis.
Innan vi visste ordet av hade vi tre basketspelande grabbar i huset och ett par på tillväxt. Två idrottsföräldrar var födda! (Och jag som inte ens visste vad en foul var.)
Vi har inte längre några som helst fritidsproblem, frågan är snarare hur sjutton vi ska ha tid med förvärvsarbete.
Vare sig du drömmer om att bli försörjd av ditt framtida hockeyproffs till dotter eller bär på hästhoppardrömmar för din son, ska du veta att du är rätt viktig för ditt barns idrottsutövande.
Det är du som ska presentera alternativen till ditt barn och det är du som ska stötta och peppa och skjutsa. Dessutom är det du som ska betala! Ja, läs Maud och Vincent Wirffs historia här intill så fattar du.
Vad är det som är så himla bra med att ungen sportar då? Jamen det är ju för att du ska ha något att göra förstås! Plus att det är rätt bra att barnen skaffar sig sunda vanor i unga år, dessutom bygger ditt barn upp ett fint kontaktnät inför framtiden och har förhoppningsvis så fullt upp med att idrotta att han eller hon inte har tid att tänka ut vilka tokigheter han eller hon annars skulle kunna ägna sig åt.
Fiffigt va?
Det bör dock nämnas att sport kan vara starkt beroendeframkallande.
För föräldern.
Maken led länge av svår abstinens när 15-åringen för några år sedan valde bort sin sommarsport.
PS. Jodå, våra grabbar har även testat både fiol och sax.