- Jag vill inte ha dåligt samvete för att de andra i bandet offrar sin tid, säger Mattias Alkberg-
Läs mer i torsdagens Norrbottens-Kuriren.
Här följer Mattis brev från hemsidan: Ändra på allt "MABD finns inte längre. Det har känts som uppförsbacke lite för länge. Vi bor utspridda över hela landet, alla utom jag har andra grejer som de vill och/eller måste hålla på med. Vi har repat ordentligt två gånger senaste halvåret och kanske en gång halvåret innan. För mig är det nu så, och har alltid varit, att jag håller på med musik i princip dygnet runt, jag gör låtar oavbrutet och har väl egentligen inte fått utlopp för det sedan, jag vet inte, Moby Dick med BQ, eller sedan Tunaskolan med MABD. Det är lite som Björn Olsson sa på telefon häromveckan: "man är inte 40 längre". Jag vet att jag inte är så otroligt gammal som Björn och jag vet att jag själv försatt mig i situationen där jag varit beroende av Bandet som idé och verkställande organ. Men nu går det inte längre. Jag har förlikat mig med tanken på att The Bear Quartet är ett projekt snarare än ett traditionellt rockband, och jag vidhåller att vi hittills bara gjort bättre och bättre skivor: mina favoriter är i tur och ordning: Eternity Now, Ny Våg och Gay Icon. Men jag vill inte att MABD ska bli likadant. Jag har så otroligt mycket idéer som kräver så mycket mer än att träffas i replokalen fem dagar om året för att gå igenom lite ackord. Vidare, eller om det är just därför, upplever jag det som att MABD musikaliskt nått vägs ände. Det går inte att (eller snarare- jag kan och vill inte) göra skivor i samma traditionella rock-ram, med trummor, bas, gitarr och orgel längre. På samma sätt som vi med BQ fulländade någon slags gitarrmangelformel i och med Revisited Epn, och en elektronisk dito i och med Eternity Now är jag färdig med mitt Vuxenrock-på-svenska projekt i och med Ditt hjärta är en stjärna. Jag vill göra en coverskiva, jag vill göra en hardcoreskiva, jag vill spela improvisationsmusik, jag vill spela femtiotalsrock och en massa andra grejer som jag känner att jag jinxar om jag pratar för mycket om. Jag menar att jag måste kunna fokusera så inihelvete, dra på mig skygglappar och helt stenhårt gå in för en sak åt gången, eller egentligen helt väsensskilda saker fast simultant, och det funkar inte så med MABD. De andra har sitt och jag har inget annat. Inget jobb, ingen inkomst, ingen utbildning och inget att förlora. Jag vill och måste spela på heltid. Och det på en hel massa plan: ekonomiska, existentiella, konstnärliga. Och jag har en rätt stor familj att ta hand om, jag kan inte hänga upp mitt liv på andras tid och välvilja. Jag önskar Cristian, Mats, Anders, Frans och Kalle lycka till med allt. Vi har haft extremt roligt när vi har träffats och jag tycker det är synd att det inte blev något av ett par av låtarna vi repade in, synd att det inte blev några skivor med den här sättningen. Och det är en annan grej. Vi fick inga spelningar, vi kostade för mycket eller var för dåliga i andras ögon (jag vet uppriktigt inte), och hade således ingen naturlig anledning att träffas så mycket som vi borde ha gjort för att repa och verkligen vara ett band på det där sättet, ni vet, som när man är en familj liksom. Det hängde en massa grejer i luften, inspelningar, producenter, andra skivbolag, men jag orkade inte med att vänta och skjuta upp grejer ett halvår till och ett halvår till och så vidare. Jag har väntat på andra hela livet känns det som. Och jag är inte purung längre. Jag kan spela alla nödvändiga instrument själv, jag har säkert 200 låtar som jag inte gjort något av ännu och det gör mig galen. Jag vill dessutom, som jag berörde ovan, göra flera olika grejer. Jag kan inte förvänta mig att andra vuxna människor (ja, ingen annan alls faktiskt) ska följa mig i allt som vore jag nån jävla sektledare. Jag vill spela punk i Skellefteå, som vi gjorde i början, när vi hette MA3. Samtidigt vill jag göra storslagen orkestrerad pop och spela på stora festivalscener. Jag tänker göra det och allt annat med olika människor hela tiden. Handplocka folk för olika tillfällen. För ingen jag känner kan (alltså, har tid likväl som KAN, rent tekniskt, eller hur man nu ska förklara) göra alla de här grejerna. Hela tiden. Som jag vill och tänker alltså. Samtidigt, jag älskar ju alla jag spelat med i MABD, jag kommer säkert att spela med allihop igen, de kommer att finnas med, bara inte samtidigt och alltid. Och jag har grejer på gång, det här är inget Ajöss och tack för fisken, tvärtom. Jag ska nå ut och jag ska ner i tunnlarna, det går att göra båda grejerna utan att kompromissa. Ok?" Matti