Det blev en upplösning av elitseriens sista omgång som ingen skräckregissör i världen hade kunnat sätta ihop bättre än det nu slumpen och tillfälligheterna bjöd på.
Luleå var darrigt mot ett brandskattat Timrå och såg ut som förlorare i mitten av den andra perioden när Timrå lyckats vända 0-1 till 2-1. Luleås soppa såg ut att sina men Linus Omark snurrade in kvitteringen och av bara farten kunde Mikael Lidhammar snärta in 3-2 - och sedan kom period tre.
Luleå slutade nästan att spela. De gick in för att försvara det egna målet men det såg ut som om Timrå skulle kunna kvittera. Pressen var intensiv. Lyckligtvis för Luleå var målvakten Gusten Törnqvist på sitt allra bästa humör. Han stod för tre riktiga idioträddningar, ursäkta uttrycket, i den sista perioden. Där den allra sista kom att bli helt avgörande.
Med 30 sekunder kvar pressade Timrå med sex utespelare sedan Backlund lämnat kassen och Kalle Koskinen fick läget. Direktskott från si-så-där en meter - men där var Törnqvists benskydd.
Därifrån gick pucken till Robin Lindqvist som vevade till och med knapp styrfart snurrade pucken in i en tom Timråkasse.
- Borde ha fått en assist, va?, funderade Törnqvist.
Såg du alls pucken när han sköt?
- Nja, det tror jag inte riktigt.
Vad ger du dig själv för betyg i den här matchen?
- Jag vet inte. Så bra gick det inte men ett par avgörande räddningar blev det.
Luleå hade gjort sitt men det blev en lång pärs kvar eftersom Linköpings match mot Mora var försenad. Tio minuter efter Luleås match var slut gick slutsignalen i Cloetta Center. Då hade Mora vänt 3-5 till 5-5 och de hade flera heta chanser under matchens sista två minuter. Då satt Tomas Surovy på utvisningsbänken.
Men det skulle bli den förre Luleåspelaren som skulle rädda sitt gamla lag. Ett par minuter in i förlängningen slog han in segermålet. Det var Surovys tredje i matchen.
- Jag ska ringa och tacka. Det ska jag, fastslog Luleås Janne Sandström när dramatiken var över.
- Det värsta jag varit med om. Har aldrig varit så nervös i hela mitt liv, summerade den rutinerade vicekaptenen.
Pavel Skrbek kunde inte spela på grund av sin axelskada. Och han var lättad. Massor lättad.
- Det var hemskt att stå på sidan och inte kunna hjälpa laget. Min mage värker fortfarande. Jag orkade inte titta på slutet.
En rödögd Roger Rönnberg gick runt och klappade om sina spelare.
- Jo, jag har gråtit. Det är här de stora hjältarna finns. De gav aldrig någonsin upp, konstaterade han.