Historien om Sveriges FNL-rörelse

Och eftersom ingen annan hade gjort det, eller verkade göra det, och eftersom det behövde göras, så tog Åke Kilander för några år sedan itu med den minst sagt omfattande uppgiften att skriva den svenska FNL-rörelsens historia. Det tog honom i effektiv tid två år. Han tog kontakt med bokförlaget Leopard, som genast visade intresse och sent i våras kom boken ut - över 400 sidor, inkluderande massor av faktarutor, bilder, fotnoter och register, mellan hårda pärmar och med det klassiska märket med en gul stjärna mot en blå och röd botten och texten "Med FNL för Vietnams folk", uppe i högra hörnet på det kolsvarta omslaget. Bössa utanför systemet
Namnet på den minst sagt gedigna boken är Vietnam var nära. Här finns allt man vill få reda på om rörelsen i fråga; vad det var som drev den, vilka de viktigaste personerna i den var och så vidare. Med tidningen Vietnambulletinen i ena näven och en insamlingsbössa i den andra, kunde representanter för FNL-rörelsen varje lördag, idogt skramlande, återfinnas utanför många av landets systembolag. - Det var en solidarisk rörelse. Vi bekämpade en gemensam fiende, vi som var med och stod där ute hade lärt oss att argumentera och om historien. Vi tog diskussionen med folk. Det var därför vi var där. Lärorik tid
- Jag har aldrig lärt mig så mycket som under min tid i FNL-rörelsen. Och en av de återkommande reaktionerna jag har mött när jag under arbetet med boken träffat folk som var med då är: - Det här var våra bästa år. Den allra bästa tiden i våra liv. Nu tillbringar Åke Kilander mycket av sin tid med att åka omkring i landet för att tala om sin bok och träffa folk som vill tala med honom. Om boken och om dessa - de bästa åren. I veckan har han besökt Luleå och Piteå. I kväll, onsdag, är han i Umeå, sedan i Ö-vik. Och så vidare, till städer längs Norrlandskusten och så vidare. - Jag tycker det är mycket angenämt. Och när jag tog kontakt med folk som var med för att intervjua dem var den gemensamma reaktionen enbart sympati och att de tyckte det var viktigt att det här blev gjort. - Jag studerade när jag kom med i FNL-rörelsen på allvar 1967 (den startade, med några hundra själar som stöd, 1965. Småningom fanns det över 2.000 medlemmar. Men cirka 10.000 som stödde kampen). Arbetarungdom
- Jag kom från ett skogsarbetarhem i Ångermanland. Och det var ingen ovanlig bakgrund. FNL-rörelsen bestod till mycket stor del av ungdomar som var kanske de första i sin släkt som hade fått möjlighet att läsa vidare. - Bra folk, kan jag säga. Efter åren i FNL-rörelsen fortsatte Åke Kilander att verka på gräsrotsnivå inom FIB-Kulturfront. För många blev det engagemang inom hyresgäströrelser och annat som kom att ersätta lördagarnas uppställningar med Vietnambulletinen och insamlingsbössan utanför Systemet. - Men under åren på LM skrev jag ju inget av direkt litterärt värde. Arbetet med Vietnam var nära har jag utfört metodiskt och tålmodigt. Visst: det känns bra att ha det färdigt. Här finns det nu, resultatet. Mellan hårda pärmar. Och visst har jag funderat över ett och annat som jag skulle vilja skriva om också. Men det är absolut inget som jag törs nämna offentligt! Upp till kamp
För många inom FNL-rörelsen uppstod en tomhet och desillusionskänsla när Vietnam i slutet av 1970-talet inte längre höll sig till de gamla idealen. - Men det är ingenting som är värt att psykologisera om. Nyligen visades TV-serien Upp till kamp och jo: Åke Kilander känner igen sig i mycket av handlingen. Trots att han aldrig bodde i kollektiv eller något sånt. - Det var mycket lugnare än i TV-serien. Men det är klart: det behövdes ju dramaturgi. Och i förbifarten råkar han också nämna en sak. - Mona Sahlin har ibland sagt att hon var med i FNL-rörelsen. Men hennes namn finns då inte på någon av de medlemslistor jag har sett, säger Åke Kilander stillsamt. - Inte på en enda en.