De verkar bara gilla vad de gör, utan att tro att de är så djävla coola.

 

Och de vet vad de gör också, Crystal Caravan har fattat vad genren går ut på. Ett ständigt gung ligger som en matta under spelningen, smyckat av fuzziga gitarrer, congas och wah-wahpedaler. Det svänger helt enkelt. Även om det låter lite väl mycket som Deep Purple
ibland.

 

Denna image funkar, trots att de, tack vare en liten andel amerikaner i publiken (vänner till bandet, tror jag) har en ursäkt att använda patenterade headbanger-uttryck som "Are you ready to rock!?" i mellansnacket. Det känns ändå, på något sätt, mer genuint än när etablerade svenska rockband (Hardcore Superstar etc.) ropar "Tack som fan!" efter varje avslutat nummer.

 

 

Crystal Caravan, som nyligen albumdebuterat på indiebolaget Garageland Records, är (som ofta är fallet med denna typ av band) betydligt mer intressanta live än på skiva. Med sin energiska scenshow, ett överflöd av spelglädje och den bästa ljudbild jag någonsin hört i den halvkassa konsertlokal som Kafelino utgör, så är de ett band som helst avnjuts lekamligen.

 

Vad jag kan tänka mig att klaga på är att spelningen håller på för länge, och på grund av en viss monotoni blir man till slut uttråkad. Ett band på denna nivå, vill jag tycka, blir man mätt på efter kanske en halvtimme. Även om de är tighta.

 

Å andra sidan lyckas Crystal Caravan hålla en jämn energinivå rakt igenom, så deras uthålliga envishet bådar väl egentligen gott inför en stundande arenarockskarriär.