Sverige dras med ett stort problem som inte handlar om att samhället håller på att gå sönder. Eller kanske förhåller det sig precis så; Sverige håller på att gå sönder men det beror inte på att fattigdomen ökar, utan på att rikedomen inte ökar i en takt som möjliggör statens allt mer extravaganta leverne.
År 2011 fanns det 47.538 personer i Sverige som tjänade över en miljon per år enligt siffror från SCB. I Sverige finns cirka två miljoner pensionärer. Det går 40 pensionärer per miljonär. Antalet personer över 80 år ökar i rekordfart, Sverige i likhet med stora delar av västvärlden står inför en omfattande demografisk utmaning som i realiteten innebär att färre ska försörja fler. Välfärdsstaten är helt beroende av ett omvänt förhållande där alla som kan arbeta bidrar så att alla som inte kan arbeta kan överleva. Det är denna ekvation som håller på att gå sönder.
Men det är det få som talar öppet om. I stället för att tävla om hur pengarna bäst ska spenderas borde politikerna fokusera på hur de ska öka incitamenten för människor att skapa mer resurser. Regeringens jobbskatteavdrag har varit genialiska i detta avseende då fler människor kommit i arbete när det blivit lönsammare att arbeta och anställa. Det i sin tur har genererat ökade skatteintäkter och därigenom mer resurser att fördela och pumpa in i välfärden. Det är med andra ord inte för att det blivit lönsammare att arbeta som Sverige går sönder, som det ofta påstås från vänsterhåll, tvärtom är det tack vare fler arbetade timmar som vi kunnat behålla välfärden på dagens nivå.
Men trots att Sverige har västvärldens högsta marginalskatter på höga inkomster går Socialdemokraterna till val på att höja skattesatsen ytterligare. Om S får som de vill ska jobbskatteavdraget för inkomster på över 60.000 kronor i månaden trappas av vilket ger en skattesats på 60 procent. Ökar eller minskar skattehöjningar av detta slag människors vilja att arbeta mer, ta mer ansvar och avancera på jobbet, investera tid och pengar i en högre utbildning i ett land där utbildningspremien är genant låg?
Det sägs ofta att skiljelinjerna i svensk politik har suddats ut, att partierna sitter fast i en seriekrock i den politiska mitten. Det är en sanning med modifikation, ideologiska skillnader existerar i allra högsta grad och är av godo.
Det är dags för borgerligheten att ta strid för sin arbetslinje ur såväl ett individperspektiv som ett samhällsperspektiv. Med Socialdemokraterna vid rodret är sannolikheten stor att det blir lönsammare för den enskilde att arbeta mindre, visserligen med lägre lön men också med betydligt lägre skatteintäkter som följd. Det kommer få många konsekvenser för hela samhället. Också för pensionärerna.