Jag brukar fly, på ren instinkt när jag känner lukten av Mumford and Sons. Det kan vara så lite som en golvpuka, eller som i ikväll – fyra prydligt uppradade personer på en scen. Därför känns det skönt att de bara efter ett par minuter gör slut på min löjliga paranoia. Man märker att de har haft ambitionen att slussa ut allting som kan tänkas vara mediokert till förmån för lite mer tuggmotstånd. Låtarna känns genomtänkta och uppbyggda på ett smakfullt sätt. Obegripligt nog har de låtit den överlägset svagaste låten vara den enda tillgängliga på internet. För resten av låtarna är hästlängder bättre – Oh Honey exempelvis. Gåshud!
Det är ju en svår genre det här. Att få melodin och lyriken att klicka med stämsången och gitarrhamonierna måste vara som att gå på minfält. Tree Things bemästrar det väldigt bra, men överlag känns spelningen som ett löfte om att vi framöver kan räkna med ännu bättre låtar och ännu finare kvällar. Det ser i alla fall jag fram emot.