När "Det" sändes på tv 1990 fick vi följa "loser"-gängets blodiga sommar som barn och skräcken när mördarclownen återvände i vuxen ålder. Inte helt olikt mina egna erfarenheter.

Jag minns fortfarande var jag befann mig och vilka kompisar jag hade vid min sida när jag lärde mig att clowner kunde innebära något helt annat än skratt och godis. På klassiskt skräckfilmsmanér drabbade hemskheterna oss när vi, mot föräldrarnas vilja, utforskade "Det" i smyg. Tillsammans med mina vapendragare upplevde jag mitt livs första dödskräck och ballonger som exploderar i blod är fortfarande något av det första jag ser när jag tänker på clownnäsor.

27 år senare händer det igen.

Artikelbild

Skrämmande. Bill Skarsgård spelar clownen Pennywise, som är lite för skrämmande enligt recensenten.

Precis som i den amerikanska småstaden Derry som drabbats av tragedier – var 27:e år.

När en ny version av "Det" dyker upp på biograferna fokuserar den helt på Bill, Richie, Beverly, Ben, Stanley, Eddie och Mike som barn och redan när jag såg trailern började obehagskänslorna bubbla. Medvetenheten om att Pennywise är tillbaka får mig att rysa under den regniga scenen där lilla Georgie springer mot kloaken för att hinna ikapp sin pappersbåt.

När jag sätter mig i den mörka biosalongen är jag uppriktigt nervös, jag vet ju vad som väntar mig.

Scenen från trailern är också filmens öppningsscen, vilket där och då är det värsta, snyggaste och jävligaste jag varit med om under en filminledning. En inställd recension är också en recension, hinner jag tänka samtidigt som jag blickar mot nödutgången.

Artikelbild

| Obehag. Känslan av att något finns nära utan att det syns gör skräckfilmer till skrämmande.

Jag vet ju vem som väntar.

Den obehagliga känslan av att något förfärligt finns nära, men inte syns, är ofta det som gör skräckfilmer till skrämmande. Precis som Pennywise är filmerna beroende av publikens rädslor för att nå framgång.

Artikelbild

När vi sedan får se Bill Skarsgård som clown redan i ovan nämnda scen är det som att mitt vuxna jag drar en lättnadens suck. 2017 års version av skräckfiguren döljer inte sin onda sida många sekunder och med sin skräcködlekäft visar Pennywise sitt fulaste anlete på en gång (till skillnad från den mänskligare och passivt äckliga föregångaren). Därmed är dramatiken och uppbyggnaden raserad redan efter fem minuter.

Under de närmaste två timmarna radar sedan regissör Andrés Muschietti upp obehagliga ljud, blinkande ljus och vidriga monster. Jag fattar att huvudkaraktärerna blir rädda, men jag hinner aldrig bygga upp något obehag. När jag redan sett allt blir jag avtrubbad.

Artikelbild

Rädslan är vad som driver karaktärerna öden och filmen framåt och det är min egen rädsla för att återuppleva barndomens traumatiska panik som fick hjärtat att bulta.

Men det som till slut dödar filmupplevelsen är att jag inte är rädd.