Jag lyssnar på en ny skiva, bandet heter Vasas flora och fauna. Det är en så himla fin skiva.
Jag vet inte, det brukar vara svårt att säga att skivor handlar om saker, sådär som filmer eller romaner ofta gör. Men "Släkt med Lotta Svärd", jo skivan heter så, handlar om att växa upp, att leva, i Vasa.
På finlandssvenska sjunger Mattias Björkas och Iiris Viljanen om livet, antagligen sina egna liv, i Vasa med omnejd. Det är inget särskilt med det annat än att det förstås är det. Livet är ju ens eget, man är utsatt och drabbad – ibland till och med gynnad – av dess omständigheter. För det mesta är dessa omständigheter av absolut ickeintresse för merparten av mänskligheten i övrigt. En buss som missas och du blir stående i regnet. Men ingen väntar dig där hemma. Det är en snöplighet bara, lite torftigt bara. Det är helt fantastiskt så väl Vasas flora och fauna fångat detta.
Och jag kommer att tänka, tack vare "Släkt med Lotta Svärd", på det här livet, i Luleå. Så mycket som påminner om livet i exempelvis Vasa. Samma korkskallar överallt.
Jag tänker nu inte bara på de som i skydd av någon slags pragmatism skyller sin missunnsamhet och kulturfientlighet på till exempel flyktingar och andra som har svårt att klara sig för egen maskin. Som kört fast i livet. Som tycker det är viktigare att påpeka att Åsa Romsom uttryckte sig klumpigt, än att påpeka det vansinniga i att tusentals människor drunknar i Medelhavet, och att somliga europeiska politiker på allvar vill kalla in militär för att stoppa dem från att försöka ta sig över. Men jag tänker att saker och ting hör ihop. Om en har det torftigt i det lilla skrumpnar kanske den empatiska förmågan lite.
På en nyhetssajt kan en läsa om en lokalpolitiker som slingrar sig. Jaha, ska vi inte få något Dansens hus nu? Beslut verkar rivas upp. Ingen bryr sig utom alla som ville dansa. På Hertsön säljer kommunen ut 3 000 hyresrätter. Ingen bryr sig. Utom de 3 000 hushållen på Hertsön såklart.
Det är torftigt, klart det känns tungt och en blir rädd. Och aldrig får en utlopp för detta medelst exempelvis dans. Klart en blir missunnsam. Mot de som trots ännu större motgångar, exempelvis krig, ändå ser något slags hopp i Europa. Själv har en knappt nåt. Allt är grått. Lidandet är relativt.
Och nån blir lämnad. Och pengarna räcker precis till ost och juice. Jag snubblar i en backe och vrider knäet lite illa. Vad gör det dig då? Inget.
Men jag vill att nån ska bry sig. Kanske inte om mitt knä precis, men om båtflyktingarna, om Dansens hus. Om Hertsön. Det hör ihop. För även om allt kanske handlar om pengar så handlar det om annat med.
Och även om allt handlar om pengar, så är pengar mer än maximerad ekonomisk vinst. Folk måste kunna bo utan att kunna eller vilja köpa sin bostad. Och folk måste kunna få göra roliga grejer som inte handlar om att bli tacklad i huvet eller om att shoppa.
Berättelsen om livet i Vasa är även berättelsen om livet i Luleå och livet i Damaskus.
Allt borde inte vara så himla grått hela tiden. En borde få lyssna på finlandssvensk pop. En borde få bo. En borde få dansa.