Först är allt svart . Länge. Obekväma viskningar och dämpade skratt hörs här och där i salen. Kanske är de genuina, kanske en förinspelad del av showen.
Så, plötsligt, står den kompletta Klungan uppradade på scenen. De flämtar i unison chock då de får syn på publiken.
Ett av föreställningens återkommande narrativ börjar med Olof Wretling i kalsongläge. Om ni förstår vad jag menar. Den ljusblonda peruken känns igen från SVT-serien ”Ingen bor i skogen”, och hifi-hemmabyggaren Jens Persson tar oss med till sin tid som au pair i Los Angeles – ett äventyr med förrädisk utgång, som lämnar honom paranoid och allergisk i en källare i Robertsfors.
Historien får en ny dimension av att Carl Englén dyker upp som en alternativ variant av samma karaktär – den tjocka och trasiga verkligheten bakom Wretlings vältrimmade självbild.
Ännu en storyline som innehåller bekanta figurer kretsar kring Ove – ”Smörbaronen från Sundsvall” – ett vanskött vidunder på vårdhem, som bara hörs utstöta valsång och vars exakta form aldrig avslöjas helt. Han får sällskap av bland andra Agneta Fagervall-Olsen och Mikael, pojken som vill bli uppfostrad av djur. Även de kända från tv-serien.
Olof Wretlings undersköterska vänder sig rakt ut mot publiken när han tilltalar Ove. De dova svaren kommer från någonstans mitt ibland oss, och detta är också vad som tydligast utmärker ”På rätt sida om okej”. Alla de ljud som plötsligt hörs bakifrån, och som gång på gång får oss att vända oss om. Både Katlas bångstyriga minigris och de röster som kritiserar Lackens (Mattias Fransson) rårakor-och-spritbaserade affärsidé är listigt planterade i publiken.
Sedan är det mycket som känns igen från tidigare föreställningar. Också. De korta mellanspelen, silly walk-koreografierna och den obligatoriska Västerbottensskrönan (här med en autotune-twist). Eller de underbara nonsensraderna, i stil med: ”Melon, som är så gott – men förbjudet på bio!”.
Och det känns ju tryggt, det är ju vad vi betalat för. Men de två aspekter som sticker ut är dels ljuduppspelningarna från salen bakre del – med effekten att scenens gränser suddas ut och hela rummet blir en skådeplats – och dels de ovan nämnda återkommande narrativen. Tidigare så har Klungans föreställningar arbetat antingen med fristående sketcher, eller (som i den förra, ”Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter”) på-varandra-följande novellpjäser. Här har de dock plockat isär historierna på ett sätt som erbjuder mycket dynamiskt svängrum.
Och allt är exakt lika roligt, unikt och melankoliskt som alltid. Klungan må – som de fyra vita mediemän de är – vara stereotypen av en humortrupp, men de lyckas ändå göra något som få andra klarat av. Att skapa en slags alternativ, surrealistisk komedi, som ändå tilltalar de breda massorna. Det är helt klart ett vinnande koncept. Fortfarande.
Efter sista sketchen står den kompletta Klungan uppradade på scenen. De flämtar i unison chock då de får syn på publiken. Sedan blir allt svart. Obekväma viskningar och dämpade skratt hörs här och där i salen …
Nä, förlåt, det var inte sant. Vad som fyller salen är rungande och stående ovationer. Ej förinspelade.