På senare år har det blivit allt mer accepterat att vara nörd. Det är ju bra. Man behöver inte längre ha på sig glasögon i duschen efter gympan för att se vem det är som slår en, liksom. Bra att kunskap och specialintressen premieras. När till och med den mest råbarkade busen behöver ens hjälp för att få förklarat hur exempelvis en torrent-fil fungerar, eller hur man gör om ett hotbrev skrivet i Word till PDF, så tycker jag man kan tala om framsteg, om hopp för mänskligheten. Men innan vi alla enas och kramas och tycker allt är finemang så vill jag påminna om att nördighet är en sak. Töntighet, däremot, är en helt annan best.
Själv är man ju och snuddar vid det sistnämnda med jämna mellanrum.
Häromdagen såg jag första säsongens sista avsnitt av Game of thrones. En serie jag blivit helt besatt av. Som en nörd. Men inte kan jag ju vänta ett år eller ens ett halvt innan jag får veta hur det går. Därför slängde jag mig på telefonen, bildligt alltså: egentligen satte jag mig vid datorn, för att beställa böckerna som serien bygger på. Men de är helt hopplösa att få tag i på svenska. Däremot fanns det en slags pocketbox med de engelska versionerna av de fyra första böckerna. Åhå, säger några nu, originalspråk, det är ändå det bästa. Men se, det tycker inte jag. För det är fantasy det är frågan om, inte poesi. Jag bryr mig inte ett smack om Språket, inte i det här fallet. Jag är inte intresserad av den litterära upplevelsen. Jag vill veta hur det går och inget annat.
Jag tycker att det är töntigt att läsa fantasy på originalspråk. Lika töntigt som att till exempel se ner på tv till förmån för den oh så märkvärdiga Biografupplevelsen. Där man ändå bara sitter och hyschar argsint åt folk som råkar tugga på sina popcorn och därför störa herr eller fru Tönt mitt i Upplevelsen.
En annan töntig grej är att återskapa forna tider. Att till exempel ha 40-talstema på en fest, bara som inramning. Dessutom verkar folk rätt ofta bland ihop 40-talet med sekelskiftet. En tyngdlyftare här, en spådam där. En lindansös. Bara det pittoreska 40-talet alltså, med kringresande cirkussällskap och solsken och söderkåkar. Men har det verkligen ens existerat bortom Pippi-idyll och Swingpjattar? I vilket fall råder här en brist på kunskap (nörderi) och då blir det töntigt i stället.
Vad är det man borde pynta trädgården med egentligen, om man vill minnas eller påminnas om 40-talet? Kanske ransoneringskort? Atombomben? Förintelsen? Inget att fira, skulle jag vilja säga.
Inte för att nostalgi är enbart av ondo. Och inte för att jag menar att man inte bör förhålla sig till och lära sig av historien. Dessutom blir det ju sjukt tråkigt om allt bara ska vara nytt hela tiden. Det är antagligen omöjligt att med någon som helst glädje och entusiasm fira Power big meet i Västerås: världens största bilmöte, utan att lyssna på Elvis, och låta brylcreemen smälta som mjukglass i solen. Det vill säga, utan att hänge sig åt 50-talsexcesser. Och det måste man ju få göra ibland. Grotta ner sig i det förflutna, i detaljerna. Men det är mer nördigt än töntigt.
Allt det här är förstås subjektivt. Själv tycker jag som sagt att det är töntigt med forntiden, vilket antagligen är idiotiskt och motsägelsefullt: jag älskar hårdrockare, särskilt norska, som klär ut sig till vikingar, och jag älskar alltså Game of thrones och Sagan om ringen-filmerna. Om nu fantasy kan sägas ha något med det förflutna att göra. Den utspelas i alla fall för det mesta i en tid där man inte uppfunnit vare sig motorer eller micro-popcorn. Däremot är folk ofta bra på att trolla, tortera och på att oroa sig för drakar.
Framtiden, alltså science fiction, däremot, det tycker jag är coolt. Men ibland vet man inte vad som är vad. Star wars utspelas inte i den här världen överhuvudtaget. Alltså kan man argumentera för att det är fantasy och inte science fiction. Samma med Battlestar galactica. Som trots att det är enormt häftiga rymdstrider och robotar till höger och vänster mest hela tiden slutar med att civilisationen som vi känner den här på jorden föds. Inte science fiction alltså, utan fantasy.
Så jag vet ingenting egentligen. Och det är ju inte så nördigt. Däremot lätt töntigt.