Musiken jag faktiskt har hört, alltså den här skivan, gör mig också lite galen.
Inte sedan 80-talet någon gång har det gjorts gitarrbaserad rockmusik som var ny i bemärkelsen "inte gjord tidigare".
Jag generaliserar, självklart. Men det är heller inte så ofta man hör musik som påminner om den som var ny då, och faktiskt bra. Tänker man på hur 80-talet återspeglas i nutiden tänker man typ Le Kid, och så kräks man lite i munnen.
Knivderby kommer från Småland och påminner rätt mycket om klassiska men klart marginaliserade band som Unter Den Linden, Garbochock och allra mest 22 för många. Det är hårt, stönigt, melodiskt och alldeles underbart. Poetiska texter som inte väjer för omvägar, som är bildrika och egentligen alldeles för långa för att passa in i låtarna, för att inte tala om tiden, inte helt olikt det bröderna Franke håller på med. Men så blixtrar det till ett slags rim: "Kompenserade fel riktning med hastighet/Grävde brunnar och släppte ner förmögenheter". Och så smäller det: Den odöpte, Dynamobössan, Frank, Karens och Panik (jo, de heter så) manglar igång sin postpunk. Det är inte helt lättuggat, men väl värt mödan.