The Bombettes fick igång publiken

Tyvärr spelar de för en oförtjänt liten publik - besökarantalet är bara omkring en tiondel av förra Shout Out Nights drygt 400. Ändå är en 50-lapp på intet vis ett hutlöst inträde, och banden är minst lika bra som tidigare. Andra bandet ut är Hamngatan, och jag inser att det måste vara ett bra tag sedan jag såg dem. När Hamngatan påbörjade sin karriär duggade referenserna tätt, och elaka tungor muttrade "Gör något eget!". Men nu har det hänt en hel del. Som att de plötsligt blivit en septett. Som att de har två trummisar. Som att de skaffat både en saxofonist och en dansant kördam. Inte ens de elakaste tungorna kan längre förneka att Hamngatan hittat någonting unikt mitt bland saxofoner, gitarrslingor och grekiska hjältemyter. Inledande Paper and gold är dansvänligast, frontande Rasmus Winblads systerhyllning Theseus finast. Hotad Apa som står näst på tur gör som vanligt en stabil insats. Låtarna och det halvt inåtvända scenspråket sitter där de ska, men deras försök att väcka publiken med försiktiga dansinviter blir fruktlösa. Jag frågar mig själv för tredje spelningen i rad: när ska det hända någonting med det här bandet? Även om de har en liten fanbase på lokala nöjesredaktioner och har spelat på en rad arrangemang det senaste året känns det inte som att de får den uppskattning de förtjänar. Nåja, enligt egen utsago släpps i alla fall snart några nya låtar på Myspace. Kanske lossnar dansen också nedanför scenen då. Några som får igång dansen redan i kväll är emellertid The Bombettes, punktjejer från Umeå som efter en USA-turné besöker Kulturens hus. De spelar skrikig och medryckande feministpunkrock och ger musikaliska långfinger till musikindustrins gubbar. Även om den där påklistrade tjejbandsattityden kan bli lite tröttsam är det upplyftande att se. Kvällens arrangör Lisa Löfgren har visat att det går att ordna en spelning med lika många manliga som kvinnliga musiker utan att på något vis försaka den musikaliska upplevelsen.

The Bombettes fick igång publiken

EP-aktuella bodensarna i Camp for Comedians inleder med The Smiths- och Death Cab for Cutie-inspirerad indiepop som låter mer lovande på scen än i de lite väl lo-fi Myspacelåtarna.