Många av rapparens beundrare har i alla fall samlats här och dröjsmålet har effektivt höjt förväntan.

 

Spelningen består, med få undantag, av material från i år släppta Kråksången - och jag kan faktiskt, efter att bara ha lyssnat igenom skivan som hastigast, känna igen och nästan sjunga med i flera av låtarna. Detta talar väl för Promoes kompositionsförmåga, då hans melodier och fraseringar satt sig efter en enda lyssning.

 

 

Med risk för att tappa fokus vill jag dock jämföra Promoe med våra lokala västvärldsstjärnor Movits!, då de är den enda referenspunkt jag har inom den här typen av intelligent, politisk medveten svenskspråkig hiphop (om de nu räknas till samma subgenre). Komparativt tycker jag att Luleåensemblens texter är både mer välformulerade och välriktade, i fråga om vilka ämnen de tacklar. Promoes texter känns ibland - om än skickligt författade - lite väl militanta, som om han tar sig an för tunga ämnen. Sjunger man om brister i världsekonomin så måste en viss självdistans finnas med i bilden för att kontrollera hybrisfaktorn.

 

 

Men Promoe är trots allt varierad i sitt ämnesval och sträcker sig, som bekant, till något så ofarligt som svensk småborgerlighet. Och när Svennebanan oundvikligen dyker upp som extranummer blir jag inte lika irriterad som jag brukar bli då artister sparar sina publikfriare till sist. Kanske är det för att jag lyckats undvika att höra hitlåten i överföd, men jag tycker att den är helt ok - och det finns det en hel del som håller med om. Även om många av dessa tillhör just den demografi som Promoe hånar i texten.

 

Sammanfattningsvis bjuder spelningen på någon form av tillfredsställelse för alla - dansvänliga beats åt klubbkidsen; några äldre, engelskspråkiga låtar åt de hängivna fansen och Svennebanan åt svennebananerna. Själv njuter jag lite grand av allting, men inte alltför mycket av något.