Bandmedlemmarna själva tycks märkbart skärpta och ivriga. Calle Olsson, först in på scenen, orkar inte ens vänta på att dj:n ska sänka volymen, utan trycker igång den första samplingen ovanpå bakgrundsmusiken.

 

Uppträdandet är det enda inbokade i Sverige i år, deras 20-årsjubileum. Dessutom är det första gången en publik får höra materialet från kommande skivan 89. Spelningen består uteslutande av nya låtar. Efter avig indiepop, postrocksflörtar och noisig electronica har The Bear Quartet landat i något som enklast beskrivs som progressiv rock.

 

Matti Alkberg har beskrivit soundet som "postfuturistiskt" och "lyxigt". Den enda jag vet som uttrycker sig liknande om sin musik är Axl Rose i Guns n? Roses, och när kvällens konsert är som sämst kan man faktiskt se beröringspunkter med det effektindränkta harvet på Chinese Democracy.

 

 

Desto oftare funkar det betydligt bättre. The Bear Quartet tuffar igenom det nya materialet som en taktfast maskin.

 

Matti Alkberg tar i från tårna, Jejo Perkovic hamrar intensivt på pukorna och en sittande Peter Nuottaniemi pumpar stadigt fram basgångar. Stundtals låter det som ett skruvat Fireside, stundtals postpunkigt svängigt, stundtals krautigt pulserande.

 

Att de ibland virrar bort sig i brötiga rifforgier, och att Jari Haapalainens gitarrspel då och då låter farligt mycket 80-talsmetal, sådant får man ta när det gäller björnkvartetten.

 

 

Det är knappast en hög lägstanivå som har gjort dem till betydelsefulla, utan kreativa infall, integritet och en tjurskallig ovilja att göra det förväntade. När applåderna fortsätter efter extranumret, The Gun Clubs Walking with the beast, tycks Sveriges minst publikfriande rockband ha mjuknat.

 

Under jubel kommer de tillbaka och tar upp instrumenten. Sedan spelar de en cover på världens kortaste låt - den en sekund långa You suffer med Napalm Death.

 

Avslutningen understryker det vi alla redan vet. Man ska aldrig tro att man vet var man har The Bear Quartet.