När tystnaden säger mer än tusen ord

"Du kommer nog mest känna dig arg efter att du sett den här filmen", säger Ingela Lekfalk när jag personligen hämtar DVD:n för recension. Och visst, självfallet blir man arg. Jenny studerar till att bli präst. Men hon är inte som de andra eleverna, hon är homosexuell och tycker att homovigslar är okej. Ingen av hennes klasskamrater håller med. Jenny, Gud och Tystnaden är tre mycket sammanfattande ord. När Jenny sitter i fikarummet med sina klasskamrater och pratar om sin Lina eller nämner något om homovigslar fylls rummet av en krampaktig tystnad. Den plågar Jenny. "Att möta den där tystnaden och den andre personen står där utan att säga något ... Då måste jag be". Kameran viker inte när det blir jobbigt, bilden fortsätter följa henne i de där pinsamma, åsiktsfulla tystnaderna. Samtidigt som dokumentären följer Jenny i skolan får vi också se hur hon har det hemma, i det lättsamma och kravlösa förhållandet mellan henne och sambon Lina. Jenny går och tvättar och pratar om bajspåsar till hunden - det tar in vardagshumorn och avdramatiserar effektivt. Ingela Lekfalks dokumentär visar att det inte är gamla gubbar utan välanpassade, tänkande människor som prompt fortsätter hävda att homosexuella hamnar i helvetet. Det är en lugn dokumentär som uppehåller sig länge i tankelandskap, alltid med Uppsalas två kyrktorn i bakgrunden. Ett exemplar av dokumentären har på begäran skickats ut till landets samtliga 14 stift. Frågan är om debatten blir av, kanske väljer kyrkan att sätta locket på, som prästeleverna gör i filmen. Det vore väldigt synd. Jenny, Gud och Tystnaden visas på söndag, klockan 20.00 i SVT2.

När tystnaden säger mer än tusen ord

"Visst, självfallet blir man arg" skriver Norrbottens-Kurirens Nina Svanberg som sett Luleåproducerade Jenny, Gud och tystnaden som visas i TV på söndag.Dokumentären ger hon tre kurirhästar.