Underfundigt vederkvickande verbal giftblandare

En man i röd skjorta, svart slips, en ring i varje öra och så en ostyrig hårlugg, som dock under större delen av framträdandet hölls borta från ansiktet. Alltså: Lars Demian. På Krokodil, i Piteå, på onsdagskvällen. - Trevligt att vara här igen. Och mycket trevligt att få spela relativt tidigt på kvällen och inför en så här nykter publik! På Krokodil dricker man kaffe, äter smörgås (men den var jag tvungen att avstå från; de ekonomiska resurserna var lite mera begränsade än jag hade räknat med) och sitter och lyssnar aktivt, i en genuint mysig kafémiljö. Under ganska exakt en och en halv timme radade Lars Demian prydligt, men understundom med ett diaboliskt giftblandarleende, upp underfundiga låtar. Som på ett diadem. Och - bara han. Kompande sig själv på endera piano eller gitarr. Och all respekt till någon som har den goda smaken att inkludera något av den syrlige kaliforniske barden Randy Newman i sin repertoar! Demian förtjänar den respekten, eftersom han infogade en översatt Newman-text där han iklädde sig rollen av Gud. Trankilt och fundersamt filosofiskt betraktande människobarnens manövrer. Inledningsvis glömde han bort texten och föreföll lite klädsamt disträ. Men han tog om och stadgade till sig. Gradvis höjde han kvällens kvalitet, presenterade den ena verbalfyndigheten efter den andra och etablerade en fullt ut godkänd publikkontakt som också vändes i sympatiyttringar mot honom personligen, från sagda publik. - Klappa nu inte in mig, om ni inte verkligen vill höra något mera, instruerade Demian. Men det gjorde publiken. Och han kom in och sjöng den nästan med frälsar-reliefer försedda Men på andra sidan floden blir jag fri. Vi fick också höra en rövarhistoria om kung C-G i Atén, den melankoliska Det regnar i Stockholm, den djupt dubbeltydiga (och via hamrande tangenter framförda) Tango H & M, de elakt grimaserande Den glade polisaspiranten och den såväl med Tom Waits-dimensioner som med vällustiga Tom Lehrer-tonfall försedda Fyllot och Miss World. Den intima och strängt avskalade atmosfären passade Lars Demian alldeles finfint. - Jag skulle vilja vara som Ray Charles. Fast levande och inte blind. Fast då närmar man sig väl Robert Wells. Och då vill jag inte vara med längre. - Jag är Sveriges ärligaste artist. Jag sjunger inte om något som inte är sant. Depescher från Demian. Man pendlade mellan skratt och vemod. Var det inte dödens närvaro som avhandlades så var det diverse moderata politikers ihåligt ekande framtoning. En i stort sett oklanderligt och meningsfullt underhållande kväll. - Tro inte att du är den ende som hjärtekrossat mig, sjöng Lars Demian misantropiskt och himlande varnande med ögonen. Och: - Jag har aldrig varit så jävla ensam som sen jag träffade dig. Det skrivs alldeles för få texter av den orubbliga kalibern. Och så häcklande han den svenska invandringspolitiken, i Välkommen hit - Den ska jag sjunga när jag blir inbjuden till folkpartiets julfest. Vilket jag ju aldrig lär bli, meddelade han vällustigt. Det var bara att luta sig tillbaka med höjd kaffekopp och stillsamt ta in iakttagelserna, observatiionerna och de verbala stilettrispningarna. Som sagt: sånt här inträffar ju alldeles för sällan. Så: all heder till Lars Demian!