I sin första svenska filmroll på drygt tio år (förra gången var det om kommendörkaptenen Hamilton det handlade) spelar Peter Stormare den svårt skäggstubbige och med snusprilla samt storrutig John Fogerty-skjorta i flanell och Helly Hansen-byxor försedde snöskoter-åkande samen Klemens.
Denne är för övrigt också som många schablonmässigt (kanske) uppfattar den moderne samen: fåordig, kärv, kniv i bältet, med en ölburk av märket Norrlands inom räckhåll. Arketypisk och tillyxad enligt schablonen. Men.
Ser man bortom densamma finner man snart att denne Klemens är en klippa till karl att lita på. Också. Innehavare av många goda och medmänskliga dimensioner. Klemens blir anklagad för att ha skjutit en varg uppe på det jämtländska fjället. Myndighetsapparaten går i gång och rättegång utbryter, med myndiga ord från åklagare som ingenting begriper om vad det det egentligen handlar om. Nämligen att "vargfan har rivit ihjäl minst 50 renar och man kan ju fråga sig vem det är som är mest utrotningshotad här - vi samer eller vargfan". Vargen ingår i det naturliga ekologiska kretsloppet och det är lika naturligt för den att jaga renar, som det är för samer att freda sig för den. Så är det. Enbart. Och det är om detta som Daniel Alfredsons film efter Kerstin Ekmans manus, egentligen och synnerligen främst, sysselsätter sig med. Det har blivit en kärv och individualistiskt kompromissovillig film. En rätt säregen vildmarksballad i moll, med tydligt karakteristisk smak av torkat renkött och färskt renblod och med avskalat minimalistiska prestationer av Stormare (visserligen praktiserande en dialekt som mycket få söder om Dalälven kommer att begripa mycket lite av - kanske hade svaret varit textremsa?), en utmärkt Robin Lundberg som Klements unge brorson Nils och av de på film sällan sedda, men mycket fina, Marie Delleskog, Rolf Degerlund och Inga Sarri, som andra släktingar till honom. Det finns en scen där Klemens och hans brorson sitter och väntar på bussen som ska föra i väg Klements någonstans, som är mycket stram och beundransvärt tuktad i all sin fåordiga meddelsamhet. - Akta dig för nazister. Du är inte så ung som du har varit längre, säger brorsonen till sin avhållet beundrade farbror. Och så mycket mera behöver ju heller inte sägas. Varg kan uppfattas som en bagatell av stort intresse för ett relativt fåtal (när förlorade de flesta av er sömn senast över den fråga som filmen främst kretsar kring?) men den äger den sortens drivna innehållsdynamik, som kan sägas vara av långtgående retroaktivkaraktär. Allt detta och att Jörgen Perssons foto sannerligen är uttrycksfullt händelsemättat. Vilket tillsammantaget kan få en att börja vissla på den gamla melodin från en tecknad 30-talsfilm av Disney, som även gav Edward Albee titelinspiration till den på Norrbottensteatern just nu aktuella pjäsen Vem är rädd för Virginia Woolf? "Ingen rädder för vargen här, vargen här, vargen här!".