Krönika: Dansbandsmusikerns släktträff

Det ska först och främst slås fast. Dansband är i huvudsak en reko yrkesgrupp. De sitter snällt i sin buss i 85 mil (där de också sovit, ätit frukost och lunch och bytt om i bästa fall) och packar sedan upp sin två ton tunga utrustning. Spelar lite. Packar ner och blir jätteglada över en kopp kaffe och en mazarin innan de åker 85 mil till nästa plats. I bästa fall får de ett litet gage. Fast dansbandskillarna (det är ju främst män som spelar) kan också ibland ha tid för snabba träffar med människor av motsatt kön eftersom dansbandsvärlden generellt sett är väldigt heterogen. Dessa träffar sker alltid på musikerns villkor eftersom han är på orten begränsad tid. För att planera träffarna har musikern ett par olika telefoner. Den som kära familjen kan ringa till är ju högst officiell. För redan efter tio mil börjar musikern sakna sin älskade fru. Men när han är på turné finns möjligen ett litet utrymme för att älska några fler. Därför har han ytterligare minst en telefon som är gömd på något fiffigt ställe i turnébussen. Det numret har inte frun. Har musikern tur, eller otur beroende på vilken moral han har, blir det napp. Nästa steg är att bestämma plats för själva träffen (läs samlaget). En populär orkester har kanske råd med hotellrum och då är saken klar. Men de flesta orkestrar har inte råd ens med trippelrum på vandrarhem utan måste natt efter natt trängas ihop i en svettluktande turnébuss där lakanen byttes för länge sedan. Möjligen finns lite tid före spelningen, men oftast inte. Det är sladdar som ska lödas, noter som ska läsas (i de fall någon i bandet kan läsa noter) och hamburgare ätas. Musiken och daten får satsa på pausen. 30 värdefulla minuter som dessutom ska innehålla kaffe och räkmacka, toabesök och klädbyte. Kvar återstår runt sju minuter vilket effektivt tar bort all romantik, sådant som musikern i stället har med sin fru. Fast mest troligt är att de två träffas en stund efter bandet spelat klart, packat ner och öppnat sina taxfree-öl. Då står oftast damerna, eller "kusinerna" som de kallas i detta sammanhang och väntar i olika skymda delar av lokalen. På en given signal glider de fram för en släktträff. Är det ett populärt band kan konkurrensen om musikerna vara stenhård. Då gäller det att tidigt under kvällen fånga musikerns uppmärksamhet. Det kan ske genom utmanande bugg (lyfta på kjolen och le), stillastående trånande vid scenkanten eller den mer vågade varianten; att totalt nonchalera gitarristen som då genast blir intresserad av just den kusinen. När valet gjorts återstår bara att hitta platsen. Bussen kan ju vara upptagen av basisten som "hann före". Toaletter kan ju vara mysiga, orkesterloger och buskar likaså. Efter avslutad date lämnar bussen orten och telefonen börjar ringa inför nästa släktträff ... Jag försvarar inte deras handlingar, det får de själva göra. Genom den här kommentaren: "Bara för att jag ligger med andra betyder inte det att jag inte älskar min fru".

Krönika: Dansbandsmusikerns släktträff

Thomas Deutgen, 34 år, radioprofil och dansarrangör i Norrbotten med förflutet som producent för I afton dans i P4. Nu programledare i Blekinge där han bor. Skriver i Kuriren om sitt liv som dansör.