Var ska jag börja? Med att göra ner den här förhatliga schlagerelectron i stort? Eller avgränsa mig till det vi har framför oss, det vill säga Lena Philipssons nya album? Eller Philipsson själv? Som är såpass gammal att hon borde veta bättre än att förleda oskyldiga på det här sättet? Eller kanske det är lika mycket låtskrivarnas fel, och producenternas? Christian Falk, Mange Schmidt, Björn Olsson med flera. Skämmes, borde jag kanske säga, och hytta med näven. Mumla argt mellan löständerna att det fanns en tid när schlagerpopen faktiskt lät som sig självt, inte som ett nedkok på trött gammal house och dansband. Och att det är ovärdigt, rent av smaklöst att ansluta sig till denna rörelse. Men sedan kommer jag på att jag aldrig hört en enda bra låt med Lena Philipsson, så det finns ingen anledning att förvänta sig något överhuvudtaget av henne, vare sig smakfullt eller störande.
I stället får jag ta tillfället i akt och fördöma hela den här mysspyan som är Så mycket bättre. Värre tv har jag aldrig skådat, bortsett från såna självklara magpumpare som Mammor och minimodeller.
Så mycket bättre, där menlösa artister sitter och njuter av att andra menlösa artister tolkar deras smetiga musik. Jag skulle till och med vilja kalla det en samhällsfara. Människor som skulle kunna vara opinionsbildare, åtminstone i den bemärkelsen att de kunde tänkas inspirera andra, får oss att tro att det är en vänlig, nästintill rättvis, värld vi lever i. Men det är porr för asexuella miljonärer, en plattform för narcissistiska cyniker. Och fingrarna i halsen på alla med ett uns smak.
Mycket möjligt upprör denna åsikt folk, men jag måste yttra den. Någon måste det, vi är många som tycker så här, och även vår röst måste få höras i en demokrati. Och eftersom Lena Philipsson medverkade i senaste säsongen är detta tillfälle lika väl valt som något annat.
Och efter att ha konstaterat att det enda på denna skiva som inte låter som ett lyxfyllos karbonkopia på Veronica Maggio är en låt skriven av just Maggio och Markus Krunegård, går det inte att säga mer om den. För efter en Lalehlåt (vedervärdig) och en version av Timbuktus The Bottom is nådd (samma med den) så kraschar min musikspelare. Den är inte van att handskas med den här formen av oljud. Undvik den här skivan med alla till buds stående medel!