Det som enligt arrangörerna Mikael Forsberg och Ulf Wiksten började som "en kul grej" har kommit att bli en tradition och nu, när folkmusikfestivalen Midvinterfolk för tredje gången ägde rum, valde man att lägga tonvikten på de unga folkmusikerna.
Folkmusik förknippas ofta av den icke initierade betraktaren med fiol och dragspel, alltså tv-programmet Nygammalt och Bröderna Lindqvist. Dessa förutfattade meningar ligger dessvärre som en grå luddig filt över genren, påpekade Ulf Wiksten skämtsamt och utlovade i samma andetag ett fiktivt "knätofsbål" i slutet av kvällen.
Detta bål tändes dock redan när den första gruppen, Milling Culchies, äntrade scenen. Gruppen består av sju unga män från Boden som spelar det de själva kallar irländsk pubfolkrock. Här sattes ribban för resten av kvällen då dessa välklädda entertainers med humor, skicklighet och spelglädje tände publiken redan i de första takterna. Sångaren Adam Lindvall utgör tillsammans med flöjtisten
Oskar Olausson en mycket representativ front i bandet, som varvade nästan hårdrocksinspirerad folkmusik med mer traditionell och med Olaussons energiska flöjtspel som en röd tråd genom hela setet.
Nästa grupp på scenen var Ve & Fasa, bestående av elever från Framnäs folkhögskolas folk- och världsmusiklinje. Först ut var ensemblen Ve med Johnny
Cashs Ain’t no grave, också känd från vampyrserien True Blood. Därefter förflyttades vi norrut då gruppen blandade tornedalskt vemod med två skotska låtar, ett strålande exempel på hur tillåtande och gränsöverskridande världsmusik kan vara.
Andra halvan, Fasa, var den grupp som representerade fiol- och dragspelsfalangen denna kväll och det gjorde de alldeles utmärkt med en visa om en flicka som inte hade för avsikt att gifta sig förrän den dag det hängde guld från träden. Och ja, den dagen kom.
Tillsammans fortsatte Ve & Fasa sitt set med en vitsig hyllning till Norrbotten till tonerna av Bär ner mig till sjön och avslutade med en lektion i hur man tillverkar whisky, dock framförd i ett tempo som knappast tillät någon registrering av tillvägagångssättet.
Frida & Fabian är en duo som spelar fiol och nyckelharpa och de spelade både egna och andras låtar med klanderfri interaktion.
Näst sist ut var, precis som i förra årets upplaga av Midvinterfolk, Framnäs Folklore ensemble under ledning av Dan Engman. I år bestod ensemblen av 16 personer och de spelar så kallad Balkanmusik "på sitt eget vis" som Engman påpekade. De hade knappt slagit an det första ackordet i en New Orleans-inspirerad rumänsk hora (ringdans) så fylldes utrymmet mellan scenen och den främre raden i Lilla salen av en danssugen del av publiken. I snabb takt avlöste de olika danslåtarna varandra och publiken bjöds på musik i både 9-takt och 11-takt från bland annat Bulgarien, Makedonien och Albanien.
Festivalen avslutades med att alla medverkande tillsammans spelade ett långt medley av irländska låtar, snyggt frontat av de duktiga dansarna i Pite Dance Project som också dansade i inledningsnumret.
Den nära tre och en halv timme långa festivalen kan sammanfattas med ett enda ord. Glädje. Och redan nu kan vi se fram emot den 19 januari nästa år.