Personligen är jag ganska så fascinerad, ska erkännas. Hon var länge ansiktet utåt för den extremkristna sekten Livets ord, men rollen som evangelist har hon på senare år tonat ned. Varje år kommer det dock nya skivor som säger sig sprida Ordet på jorden i form av slickt producerade julsånger. Eller om det är samma skiva i ny förpackning. Jag kan i alla fall inte höra någon skillnad. Förra året genomförde hon en konsert, kallad Elvis, Barbra & jag, och till följd av denna spelades det in en skiva med samma namn, och det är därför hon är i Luleå i kväll.
Och igen, vad ska man säga? Begåvningen går det inte att förneka. Inte heller inlevelsen, eller utlevelsen. Den verkar helt uppriktig. Ett för mig outplånligt intryck av Carola live var när hon på Allsång på Skansen häromåret ryckte upp en blomma ur en kruka och slängde ut den i publikhavet. Hon var som besatt. Av den helige ande, kanske, jag kan, så sekulariserad jag är, inte riktigt urskilja om hon hämtar kraft uppifrån eller nerifrån, om man säger. Men så har jag inte samma övertygelse om dessa motpolers existens heller.
Showen, och skivan, är en hyllning till Carolas föräldrar som medan de var i livet gärna lyssnade på Elvis Presley och Barbra Streisand. Och det är ju både sorgligt och fint. En del kristet snack hade jag klarat mig förutan, men en helt enorm, alltså helt enorm, version av Love me tender får mig att stå ut med till och med det.
Hursomhelst, kanske till och med därför, är denna föreställning oavbrutet intressant. Jag vet visserligen inte vad jag ska tycka, men det är aldrig tråkigt. Det är lite som att se Kenny Bräck köra bil; vill man se honom vinna eller krascha?