Det är inget lättlyssnat album, det här. Det kan jag säga med en gång. Det krävs att man är vaken och öppen för att knäcka koden. Det är inte direkt kul att lyssna på alla gånger. Men efter ungefär halva skivan händer det.
Man lyssnar igenom öppningslåten bob hund 2020 och Tvångstankar. Det är bra, men man fattar inte riktigt vad det är som händer. Som tredje spår kommer singeln Popsång mot min vilja, där man får landa med öronen lite, vilket är skönt. Sen vidare mot Stumfilm.
Och efter det - när titelspåret går igång - så blir ingenting i livet sig likt igen. Det överexponerade gömstället är en låt som saknar motstycke i svensk musikhistoria. Ingen har varit och ens snuddat vid vad det är Bob Hund åstadkommer här. Texten är så bra att den blir obehaglig. Vilket ofta en definitiv sanning blir. Man kan inte vifta bort den.
Känslan den förmedlar, och intrycket den lämnar en med, är så bildligt överväldigande och stor att det blir svårt att i ord beskriva.
“jag drömde att vi rymde, och allting stämde, mitt på jorden, sikten skymde, du har inte blivit blind, bara förlorat din syn, den sista solen slår ned på din läpp som en blixt, den första snön stiger mot skyn, den finns ingen annan utväg, än det överexponerade gömstället"
Låten fungerar även som en nyckel till resten av skivan. För det är inledningsvis svårt att begripa första halvan, och svårt att ta in den andra. Men när man känner till låtarna och har lyssnat igenom spår fem, Det överexponerade gömstället, några gånger, så tillkommer en extra dimension även vad gäller albumet i övrigt. Allting blir bättre på grund av den låten.
Det ska sägas att jag aldrig trodde att bob hund skulle komma hit. Kanske kunde man ana det med förra årets EP Stumfilm och låten Festen är över, men att de skulle bli mer än ett grymt band, det fanns inte på min karta. Men jag hade fel. bob hund är Sveriges just nu viktigaste band.