För mig är det helt klart MGMT live på Berns i början av december. En, för mig, helt unik upplevelse.
De klarar av den svåra balansgången i att blicka bakåt för att ta sig framåt. Att få se ett band som, i en tid då ny musik mest består av förbättringar (och försämringar) på sånt som redan finns, kan kännas väldigt omtumlande och stimulerande. Liksom kompromisslöst. Henrik Berggren på Talvatisfestivalen var också en topphändelse. Mest för det surrealistiska i att se sin tonårsidol spela i Jokkmokk mitt framför näsan på en. Då låtarna han framförde mer kändes som ett vykort från förr.
Om än, även det, kompromisslöst.
Även några skivor har injicerats in i blodet 2010. Bland annat Håkan Hellströms nya och mest loseraktiga skiva. Helt fantastisk. Och The Bear Quartets progressiva ljudlandskap på Monty Python. Jobbigt bra.
Plus det fantastiska julavsnittet av The Office (US). Tack för det. Nu går vi vidare.
Magnus Ekelund
Det går inte att tala om musikåret 2010 utan att nämna Robyn. Hennes Body Talk-trilogi kan vara det bästa Sverige producerat i musikväg. Först var sommaren hennes med Dancing on my own, sedan lade hon beslag på hösten med Hang with me – och om det finns någon rättvisa i världen blir det också en Robynvinter i och med Indestructible. Jag har inte varit såhär nära att bli en fangirl sedan jag var tio och kär i Nick Carter.
Årets starkaste liveupplevelse stod Håkan Hellström för när han spelade debutalbumet på Way Out West. Jag har vägrat lyssna på 2 steg från paradise av rädsla för att smutsa ned konsertminnet om nya plattan skulle visa sig ha brister.
Annat som format 2010 men som mitt teckenutrymme inte låter mig gå in närmare på: Säkert!s knivskarpa iakttagelser på Facit, The Nationals High Violet och Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray som släppte samma hitsäkra popplatta under olika namn.
Anna Hörnell
2010 var året när alla trodde på Nicki Minaj. När Swedish House Mafia tog över danspinnen från David Guetta. Och när hiphopen överlevde igen, på något konstigt sätt.
Precis som år 2003 och 2008 var det Kanye West som släppte det bästa albumet i min värld. Men eftersom varenda tidning från Rolling Stone till Smålandsnytt kramat sönder hans tredje mästerverk på fem försök, så pratar jag hellre om han som gjorde det album som betydde mest – Drake.
Drake lyckades med konsttycket att följa upp ett nästan perfekt mixtejp med ett helt fantastisk album. Han rappade fast han sjöng och fick oss att tro på lyrik om framgångens baksidor av svek och avundsjuka. Men viktigast av allt, han lyckades återvinna en genre som var på väg att tappa mark med bara några få nya ingredienser på ett gammalt recept.
På Thank me later satte han fingret på allt det miljoner unga män och kvinnor med stora drömmar drömde om under året som gått. Det är det som är definitionen av ett stycke odödlig musik.
Klas Granström
Det som sticker ut det här året har mest med mig själv att göra. Jag gjorde mina två bästa skivor. Först och främst Monty Python med the Bear Quartet, i våras. Och helt nyss gjorde vi en skiva med Nerverna.
Den kommer nästa år.
Annars var det mycket frustration; turnéer som inte blev av, som till sist blev av, som förband till en artist som inte drog mer folk än vad vi gjort på egen hand. Men frustrationen övergick i en rolig sommar med spelningar på festivaler. Främst med Nerverna men även med BQ. I och för sig utmynnade det senare i tandagnisslan. Men vi gjorde vårt bästa, pillade i såret så pass att det aldrig kommer att sluta blöda.
Och det är alltid något. Att ta något så långt det är fysiskt möjligt.
Valresultatet slog en i magen så man kommer gå dubbelvikt i fyra år.
Eller så skärper man sig och vägrar må dåligt fast så många är idioter, fler än vanligt faktiskt.
Årets bästa skivor gjorde Burzum, Pascal, Swans, Stornoway, Deathspell Omega och Masshysteri. Och The Bells, även om jag inte borde säga det. Inte bara för att jag spelar med de typerna i andra sammanhang och sålunda undergräver min journalistiska trovärdighet, utan mest för att de blir så jävla malliga.
Årets bästa film hette Monsters.
Bästa teven var Rubicon, Caprica och The Big Bang Theory.
Det nördigaste jag gjorde var att jag såg hela Battlestar Galactica.
Alltså HELA. Alla webisodes, alla miniserier, allt. Två gånger.
Mattias Alkberg