Hårig återkomst

Varulvar har hamnat i slagskuggan av de betydligt mera sofistikerade vampyrerna och även de tjatigt monotona zombierna, när det handlar om rådande skräckfilmstrender. Vilket kan bero på att varulvar helt enkelt till sin natur och uppenbarelse är både mera primitiva och även, i sitt tilltal, mera direkta och oborstade. Man vill inte så gärna ha en varulv som nära vän. Alltför oberäknelig. Men jag tycker att dessa ändå kan betraktas som orättvist missaktade hedersmän och därför är det både suggestivt och pålitligt att när nu - äntligen - en varulvsfilm aktualiseras så handlar det om en väldigt respektfull nyinstudering av en av de finaste och allra bästa skräckfilmer som någonsin tillverkats - Varulven, från 1941, i regi av George Waggner och med den djupt imponerande Lon Chaney, Jr i den famösa titelrollen; efter ett originalmanus av Curt Siodmak, som, med vissa finjusteringar, har använts även den här gången. I den gamla filmen, som för övrigt spelades in av skräckfilmsspecialisterna på bolaget Universal (samma nu), var det självaste original-Dracula Bela Lugosi som initierade Chaney, Jr i varulvsbranschen och Claude Rains (med anor från Den osynlige mannen) som spelade dennes fader. Maria Ouspenskaya gjorde en dolsk gammal zigenerska, som Geraldine Chaplin nu har övertagit rollen som. Benicio Del Toro spelar den något högstämde arvtagaren till ett ödsligt gammalt engelskt gods, som efter lång frånvaro anländer hem för att hjälpa till med att söka efter sin försvunne bror. Den ende han hittar är en tämligen lufsig Anthony Hopkins, som utan alltför frikostigt överspel agerar hans excentriske fader. Därefter är det fritt fram för sönderslitna kroppsdelar och massiva kroppsförvandlingar, med nogsamt iakttagande av minst sagt generös behåring av desamma. Till och med Gollum (Anthony Sher) från Sagan om ringer dyker lite oväntat upp. Och ser exakt likadan ut i denna sin uppgift. Benicio Del Toro är bra men kan knappast ändå beskrivas som sensationell. Man kan kanske referera till Mel Brooks-filmen Det våras för Frankenstein där ett replikskifte löd: - Where wolf? - There wolf!