Videon är inte längre tillgänglig
Både Jenny och hennes man Fredrik Larsson är aktiva i Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar, som jobbar mot ätstörningar både på individ- och samhällsnivå.
– Idag sprids bilder på smala människor, träning och foton "före och efter" bantning i rasande fart i sociala medier och det talas väldigt mycket om att "komma i form", konstaterar Jenny Larsson.
Ideal och träningsformer som förut var kopplat till elitidrottsmän har nu flyttats över till vanliga motionärer. Vardagsmotion duger inte längre.
När hälsohetsen nått så långt att inte ens nyförlösta mammor slipper budskap om "mamma-fitness" och platta magar anser hon att det har gått för långt. Alldeles för långt.
– För många blir det en otrolig stress.
I anhörigtelefonen som organisationen har får de ta emot mängder av samtal från oroliga föräldrar, vars barn kan vara så unga som i förskoleåldern.
– Det finns många fördomar om ätstörning. Att det alltid handlar om smala, unga tjejer och att det alltid syns utan på.
I själva verket är det bara en liten procent som drabbas av anorexi. Vanligare är till exempel bulimi, ortorexi – överdriven nyttighet och träning – samt det som kallas ätstörning UNS – "utan närmare specifikation". Även vuxna kvinnor, pojkar och män kan drabbas.
Många tror att det bara handlar om att skärpa till sig och äta rätt, så går det över.
– Så är det ju inte. Där har vården en viktig uppgift att få anhöriga att förstå.
Hon vet, för hon har själv varit en av de drabbade.
Som barn var Jenny en av de där pinnsmala flickorna som ofta fick kommentarer för att hon var så nätt. Hon hade också väldigt höga krav på sig själv – både vad gällde prestationer och utseende. När kroppen ändrade form i puberteten hade hon svårt att acceptera det.
I övre tonåren träffade hon Fredrik. Han var den första som såg signalerna på att hennes tränande och strikta mathållning hade övergått till ett sjukligt beteende.
– Det var när jag ljög om maten och träningen som han förstod att något inte stod rätt till.
När mensen slutade komma såg hon det som en seger.
Fredrik förmådde henne att söka hjälp på ätstörningsmottagningen, där Jenny fick samtalsterapi och dagvårdsbehandling. Att hamna på sjukhus med dropp verkade skrämmande och hon klarade precis balansgången att inte hamna där.
Hon lyckades gå upp i vikt och mensen kom tillbaka, men hon hade fortfarande mycket negativa tankar om sin kropp. Trots det hoppade hon av behandlingen i förtid.
När hon blev gravid kändes det jobbigt att märka hur bröst och höfter växte, men under föräldraledigheterna mådde hon bra igen och njöt av att slippa all stress.
Det var när hon började vidareutbilda sig medan andra barnet bara var ett år gammalt som hon fick ett återfall.
– Jag tyckte egentligen att det blev för mycket, men jag ville vara duktig.
För att hantera pressen gjorde hon som hon hade gjort tidigare om åren – tränade mer och åt mindre.
En dag körde hennes chef iväg med henne till företagshälsovården och hon blev tvungen att erkänna för sig själv att ätstörningen hade kommit tillbaka. Det blev en ny remiss till ätstörningsmottagningen och en ny behandlingsomgång som varade i drygt ett år.
De kontrollerade att hon åt ordentligt, men det hände att hon lurade dem och smet iväg för att träna. Till och med hemma, när hon var ensam med barnen, kunde hon motionera i smyg för att minska ångesten.
– Jag hade enorma skuldkänslor.
Barnen klagade på att hennes kropp var hård.
Sakta insåg hon att det inte gick att kombinera sjukdom och familjeliv.
– Jag förstod också att jag själv måste vara en förebild för mina barn, för att inte riskera att de tog efter mitt beteende.
På ätstörningsmottagningen jobbade de på bred front för att hjälpa Jenny. Hon fick kognitiv beteendeterapi, familjeterapi tillsammans med Fredrik och stöd att äta.
Kroppen hade tagit skada av all träning och hon blev tvungen att klippa träningen helt och hållet, vilket var något av det svåraste.
Samtidigt kom hon fram till att hon behövde sänka kraven på sig själv. Det var en stenhård kamp att bli frisk, men för några år sedan visste Jenny att hon var helt fri från sjukdomen. Under tredje graviditeten stod hon på sig och blånekade när barnmorskan föreslog att hon skulle väga sig. Ingen annan graviditet ar hon mått så bra.
– Jag för min del är färdig med vågen.
En av de farligaste fördomarna som finns när det gäller ätstörning är att det aldrig går att bli frisk.
– Det är helt fel. Se på mig. Jag och många andra jag känner har blivit friska från sjukdomen och mår helt bra idag. Numera är jag fullständigt avslappnad i mitt förhållande till mat och ätande.