Personen ber om att få vara anonym av rädsla för repressalier.
– Det är så på LK att om du går ut med negativa uppgifter då hamnar du i farstun. Jag vill inte riskera något, speciellt inte i kristider.
Den 24 juni förra året befann den LKAB-anställde på 1.045 meters nivån och var på väg till lunch. Ovetandes om branden, cirka 300 meter nedanför, satte sig tre arbetskamrater i en bil och körde nedåt i riktning mot matsalen.
– Vi såg direkt att det var dålig sikt. Bilarna framför oss körde saktare och saktare. Efter ett tag började bilar vända tillbaka. Vi såg fortfarande ingen brand, men sikten var så dålig att vi inte kunde fortsätta. När vi var tillbaka på 1.045 metersnivån ringde vi till styrcentralen, men de visste inget om någon brand. Det fick vi veta först senare när vi mötte en brandman som kom springande förbi oss.
– Det var otroligt förvirrat i gruvan. Det var tydligt att det fanns någon plan - att vi skulle dit eller dit. Vi hade inga mobiltelefoner och bestämde oss för att ta oss upp. På perrongen var det samma kaos. Ingen tog hand om oss. En del for hem.
Fanns det varningssignaler längs huvudleden?
– Nej, vi har pratat om det. Det borde ha funnits en sådan där ”juiceblandare” som signalerar fara, men vi såg ingen varningssignal.
Den LKAB-anställde är kritisk till företagets agerande i samband med branden den 24 juni 2014.
– LKAB gick ut med att branden var släckt och ingen var skadad. Du, det var 27 personer som for till sjukhus. LKAB har inte ens gått ut med en dementi att det blev fel.
Den 1 februari i år utbröt en ny brand i Kirunagruvan. Fanns du på jobbet den dagen?
– Ja, det var liknande scenario. Då blev vi tillsagda att ta oss till ett räddningsrum, men där sprang personal mest omkring. En arbetskamrat sade till mig att ”det har inte hänt någonting, när det blir skarpt läge blir det samma kaos som förut.”
Hur reagerade du?
– Just i ögonblicket känner man ingenting. Det är mer efteråt som man börjar tänka på vad som hade hänt om man varit på fel sida om lågorna. Det är många som mår dåligt efter de här händelserna. Man känner en lätt panikkänsla så fort man vädrar rök.
Har du märkt av om säkerheten höjts i gruvan?
– Nej. Vi har fått flykttuber i bilarna, men ingen utbildning om hur de ska användas. Snacket i gruvan handlar framför allt om bristen på kommunikation. Alla vet att det kommer att uppstå en brand igen förr eller senare. Det är ingen i gruvan som känner sig trygg.
Mikael Leijon