– Jag hoppas att min levnadshistoria ska hjälpa andra. Att den ska ge mod att våga söka sig till sjukvården för att få hjälp. Man kan må så otroligt mycket bättre med hjälp av mediciner, men också få en förklaring till händelser i livet som man har svårt att komma över.
När Sven-Olof Björkén började skolan i Haparanda på 1950-talet var adhd ett okänt begrepp. På den tiden kallades de för ”buspojkar” eller anklagades för att vara dåligt uppfostrade.
I dag vet vi bättre. Adhd är en medfödd neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som kan innebära att barnet blir hyperaktivt, impulsivt eller har svårt att koncentrera sig.
De senaste forskningsrönen pekar på att 3–5 procent av alla barn har adhd. Skadan följer med upp i vuxen ålder, även om många kan lära sig att leva med sitt handikapp.
Sven-Olof Björkén hoppade av grundskolan under årskurs nio och tog värvning i armén där han stannade i tre år.
I 25-årsålder återkom läslusten. Efter strålande betyg på KomVux (”full pott i allt”) valde han att söka in på läkarlinjen.
– Egentligen vet jag inte hur det kom sig att jag vågade söka mig dit. Hela mitt liv har präglats av en dålig självkänsla och vi har ingen läkare i släkten. På den tiden betraktades provinsialläkarna som gudar. Men jag hade idel femmor och då var det som självklart att man skulle bli läkare.
Han missade inte en tentamen under sina läkarstudier. Trots att han stundtals tog på sig en närmast omänsklig arbetsbörda.
– Under den senare halvan av min studietid jobbade jag varje morgon på patologen. Mellan klockan 6–10 obducerade jag lik innan skolarbetet började. Efter föreläsningarna återvände jag ofta till patologen.
– Visst var det en period med mycket slit, men jobbet var intressant och gav mig samtidigt en fast punkt i livet.
– Det gav mig struktur och bättre självkänsla. Det var precis vad jag behövde, annars hade nog läkarstudierna gått åt skogen.
Med facit i hand kan han se mönster som han inte förstod då. Ett annat symptom för adhd kan vara ett fotografiskt minne.
– Att ha adhd innebär inte att man är ointelligent. Jag kunde ordagrant upprepa långa textblock som jag bara läst en gång, men däremot har jag svårt att slutföra saker. Koncentrationsbiten fanns inte hos mig.
Sven-Olof Björkén tror att adhd har präglat hans arbetsliv som läkare. Han beskriver ett flackande mellan olika arbetsplatser runt om i landet.
– Jag har haft lätt att ge upp. När någon gjort något som jag uppfattat som dumt har jag ofta tagit ett impulsivt beslut. Flykten har varit mitt försvar. Jag har aldrig haft svårt att få jobb, tack vare att jag har bra referenser. Det är den sociala biten som varit ett problem för mig.
Det var hans fru, Pia Nordström Björkén, som satte honom på spåret. Hon såg ett mönster som upprepade sig gång på gång på gång.
Till en början reagerade han negativt och slog ifrån sig, men tanken började sakta slå rot.
Han kände lättnad när adhd-beskedet kom för en månad sedan. Minnet får honom att stryka bort en tår i ögonvrån.
– Plötsligt föll alla bitar på plats. Jag kände redan första dagen att behandlingen... Ja, jag blev en helt annan. Det var en tyngd som släppte. Det förklarar mycket av vad som hänt i mitt liv och gör att jag inte behöver ha så dåligt samvete. Det känns skönt att veta att jag uppsåtligen inte gjort någon illa. Jag kunde bara inte bättre.
Tror du att adhd kan vara vanligare än man tror?
– Det finns säkert ett stort mörkertal. Det har i mångas öron en negativ klang.
– Folk vill inte acceptera att de har ett handikapp, men jag är glad att jag har en fru som bad mig att fundera. Skillnaden efter medicineringen är som dag och natt.
Sven-Olof Björkén berättar hur han genom åren nött ned två oxhudsmattor i hemmet på grund av omedvetna fotrörelser.
– Om du har adhd har du ingen ro i kroppen. Du har ständigt något för dig. I mitt fall satt det i fötterna. Redan efter första dosen fick jag ett lugn som jag aldrig haft tidigare.
Medicineringen har medfört att han börjat läsa böcker igen.
Favoritförfattaren för närvarande är den norska deckarkungen Jon Nesbö.
– Jag har en hylla hemma som är full av böcker som jag bara läst till hälften. Nu ska jag beta av den högen. Jag skulle inte säga att jag fått ett nytt liv, men däremot ett lugnare liv. Min rastlöshet är borta.
Hur känns det att du får diagnosen först vid 63-årsålder?
– Jag är inte bitter. Jag har hunnit vara med om otroliga saker, men jag är glad över att ha fått en möjlighet att leva ett mer tillfredsställande liv.
0920-26 29 47