Det var vid åttatiden på tisdagsmorgonen den 24 juni, som branden utbröt längs den stora transportleden till den nya huvudnivån. Ett motorhaveri i en lastbil gjorde att varm olja sprutade ut över motorn och elsystemet.
Flera personer försökte släcka elden med hjälp av handbrandsläckare, men lastbilen blev snabbt övertänd. Kraftig rök spreds ut i Kirunagruvan.
Hans Engberg hade inte jobbat ens ett år som gruvchef när han ställdes inför sin största prövning hittills.
– Jag minns att när larmet gick hade vi precis samlats till morgonens videokonferens, där vi brukar gå igenom allt som var på gång under dagen. Det var många tankar som hann gå igenom huvudet. Det värsta är osäkerheten innan du får kontakt med personalen. Att inte veta var de finns någonstans, om de är räddade och har det bra. Den där osäkerheten varade i 40-45 minuter och det var inte roligt kan jag säga.
Vid olyckstillfället fanns närmare 350 personer under jord i Kirunagruvan. Många kunde på egen hand ta sig till de räddningsrum som finns utplacerade i gruvan.
Totalt 27 personer uppsökte läkarvård efter branden. Åtta blev instängda i röken som snabbt spred sig uppåt. De befann sig i gruvgångar som saknade räddningsrum. Samtliga hittades och räddades av rökdykare.
Efteråt kunde gruvchef Hans Engberg konstatera att ingen skadats allvarligt efter en händelse som kunde fått betydligt större konsekvenser.
– En brand är bland det allvarligaste som kan hända i en gruva. Vi har lärt oss massor, förklarar Hans Engberg.
Händelsen blev startskottet till en översyn av bolagets säkerhetsarbete, där interna utredningar pekade på brister i rutiner och utrustning. Skyddsombuden överlämnade två A4:or med förslag till åtgärder för att höja säkerheten.
En inventering visade att det fanns totalt 19 arbetsplatser i gruvan som saknade räddningskammare. För en månad levererades sju specialbeställda kamrar som installeras på de platser där det oftast finns personal.
Brandförloppet visade också på behovet av utbildning både bland den egna personalen och framför allt bland entreprenörer. Under två månader innan julhelgen genomfördes en riktad utbildningsinsats där 450 entreprenörer fick lära sig hur man använder utrustningen i en räddningskammare.
– Vi insåg också vikten av att öva vår egen krisorganisation. Sju månader senare drabbades vi av en ny brand i Kiruna. Då körde vi krisledningen efter våra nya rutiner och då märkte vi att det gick betydligt bättre. Bland annat hade vi tätare uppdateringar på LKAB:s hemsida.
Efter branden i juni 2014 anklagades LKAB för att försöka mörka händelsen?
– Jag minns det där. Som krisledare fick jag i ett tidigt skede en fråga från vår egen kommunikationsavdelning om någon var skadad. Jag hade vid det tillfället inga rapporter om några skador. Bara en stund senare gick landstinget ut med att si-och-så många människor sökt upp läkare. Det såg förstås jättekonstigt ut, men man måste förstå hur och när frågan ställdes, vem som svarade och vilka fakta som fanns tillgängliga. Det här har vi diskuterat många gånger och beslutat om en ny strategi.
Under sommaren intensifierades ett utvecklingsarbete med Luleåföretaget Mobilaris som tar fram ett positioneringssystem i Kirunagruva. Den gör det möjligt att veta var varje gruvarbetare befinner sig med en felmarginal på 10-20 meter.
– Den skulle kunna vara en väldig hjälp vid den här typen av händelser. Mitt önskescenario är att ha ett system, som dels visar var medarbetare är och som kan skicka eller ta emot textmeddelanden.
Huvudskyddsombudet Christer Öbom är inte orolig att systemet ska användas till övervakning.
– Det vore märkligt om man inte vill ha ett system som gör det möjligt att hitta alla ens arbetskamrater. Om man gör det man ska på jobbet, vad är då problemet? Det handlar om ett positioneringssystem som ska användas i händelse av en stor olycka. Det är en trygghet för alla som arbetar under jord.