Videon är inte längre tillgänglig
– Det är liksom enklare än när det är gubbar med, förklarar Linda och Maria, Iris och Sara, alla fullfjädrade jägare i gänget som består av ett tjugotal tjejer i olika åldrar från Kalixtrakten. Vi har stämt träff med dem på skjutbanan i Vitheden några kilometer nordväst om Kalix.
– Vi träffas här varje måndag från våren fram till älgjakten börjar. Den här dagen är det bara vi tjejer här, förklarar Linda Sandin–Larsson och kamraterna, Sara Granström, Maria Sandin Åström och Iris Hedlund. De kan känna sig beväma med sin egna dag. Inga gubbar som kan allt och vet allt, även om tjejerna förstås vet att anamma den kunskap som de mångåriga manliga jägarna har.
– Men det blir en annan stämning när det är bara vi tjejer förklarar de.
Det var för övrigt Lindas nu framlidne far som ordnade tjejträffarna.
– Jag är uppväxt med jakt och fick följa med pappa och mina farbröder och jaga. Och min mormor jagade älg på 1970-talet. Det var hon ganska ensam om som kvinna och det var väl inte helt okontroversiellt konstaterar Linda som tog sin jägarexamen 2002. Jaktintresset är lite ett sätt att leva förklarar kvinnorna:
– Innan man började med det här och lyssnade på männen som pratade jakt hela året runt så tänkte man "nördar". Nu är man likadan själv, säger Maria Sandin-Åström och skrattar.
Fanns det fördomar förut om tjejer och jakt så är de ganska bortblåsta nu. Det är väldigt ovanligt att kvinnliga medlemmar i jaktlag ifrågasätts.
– Vi fäller och tar ur och styckar som vem som helst, det hör ju till, förklarar dem. Och om det alls finns någon skillnad mellan kvinnor och mäns sätt och jaga så kan det kanske vara en sak:
– Jag tror vi kvinnor är nogrannare med säkerheten när vi hanterar vapnen, att se till att inte bära på vapen med patroner i. Det har nog att göra med det vi lärde oss i och med de nya reglerna i jägarexamen efter 1985 säger tjejerna.
Den kvinnliga sammanslutningen jagar i helt kvinnliga lag på Sveaskogs och SCa:s marker då och då. Och sen i sina vanliga mixade hemmalag. Det blir också lite utvikningar till andra delar av länet och landet.
– Jag brukar åka och jaga vildsvin söderöver varje år och det är spännande, berättar Sara Granström. På frågan och det inte är en farlig jakt svarar hon:
– Nja jag gruvar mig mera för att köra bil de 120 milen i oktober-novemberväder.
Bara för att man jagar behöver man inte se ut som skogsmulle. Linda, för övrigt jaktledare i sitt jaktlag i Espinära vvo, har imponerande långa och vällackade naglar med glitter på.
– Jag brukar fila ned dom lite inför älgjakten, säger hon. Kusinen Maria flikar in i att det har förekommit både högklackat och finklätt på träningsskjutningarna på banan. Det går bra det också.
På måndag smäller det. Då startar årets älgjakt. Dags för gemenskap i intresset, spänning och naturupplevelser och nya jakthistorier att samlas kring. Som när björnen plötsligt dök upp eller då 18-taggaren Hälge retsamt ståtade framför dem då jaktledaren just blåst av jakten.
,,