Det är ungefär fem mil in på den finska sidan, i Ylitornio kommun, som prospekteringsbolaget letar efter guld och uran. Det är ingen gruvverksamhet. Men att man är där och prospekterar är bara i ett enda syfte, menar Urpo Taskinen, koordinator i Naturskyddsföreningen Norrbotten.
– Det är uppenbart vad som håller på att hända. Givetvis tänker man sig att det ska bli en gruva här, säger han.
Det är exakt vad man inte vill ha från Naturskyddsföreningens sida.
– Vi motverkar en gruva i området, för det här området har så höga naturvärden. Men varken uran eller guld är något vi behöver mer av.
Och kanske främst är man rädd för riskerna som kommer med att borra i ett dagbrott, som medföljer stora dammar.
– Om man säger så här: Tänk dig en gruvverksamhet som ligger ungefär fem mil bort från gränsen – och i värsta fall liknar den Aitik till utseendet där man kommer behöva bygga diverse dammar. Tänk dig vad som händer när man får ett utsläpp. Och det behöver inte vara en urangruva, det kan vara guld... så blir det ett dammbrott och allt rinner ut i Torne älv. Det är ju ett skräckscenario, men då har vi gifter från Övertorneå till Haparanda och Bottenviken. Det är en skrämmande tanke, säger Urpo Taskinen.
Ett argument som är för en gruva, ett ganska starkt argument, är ökade arbetstillfällen.
– Men för hur lång tid? Och till vilket pris, frågar sig Taskinen.
– Då förstör man områdets naturvärden. Man kan plocka hjortron, blåbär, bedriva renskötsel, det finns turistverksamhet. Det kan man bedriva på lång sikt – en gruva kan vara stängd inom 20 år.
Är det inte bra att kunna utvinna mineraler, då?
– Det finns ingen anledning att fortsätta på den här kärnkraftsepoken. Och det finns ingen anledning att gräva efter guld – det har vi nog av i inudstrin. Guldet hamnar som tackor i bankfack och så sitter vi med en förstörd natur, menar Urpo Taskinen.
För att motverka en gruva går man nu på en skogsinventering i de berörda områdena. Naturskyddsföreningen tillsammans med biologer och miljöaktivister går runt i områdena för att analysera växtarter och visa på vilken biologisk mångfald skogen har att erbjuda. Och inventeringen leds av Olli Manninen, som tidigare har tilldelats Nordiska ministerrådets miljöpris.
– Tanken är att bygga upp kunskap, vi har åtskilliga år på oss att stärka våra kort. Och våra kort är kunskap, säger Urpo Taskinen.
Kuriren gick med på skogsinventeringen i några timmar. Med var också Mervi Ukkonen från Helsingfors. Hon är förbluffad över att inte finska staten, som i mångt och mycket äger marken, gör detta – utan att det är volontärsarbete.
– Att skydda skogen och mångfalden – hur kan det behöva vara upp till volontärer?