Att Barbro är ung och kvinna ökar inte deras förtroende.
– Jag och min sköterska såg indianernas missmodiga ansiktsutryck när de insåg att jag, en ung tjej i 25-årsåldern, var deras tandläkare. Många önskade nog att min sköterska varit tandläkaren. Hon var i alla fall några år äldre. Dessutom var jag ju svensk. Jag hade en väldigt stark svensk brytning på den tiden.
De flesta är rädda. De vet att deras tänder är illa däran och bävar för ingreppen.
– Coca cola är den stora boven. Den fräter bort deras tänder. Innan de vita kom och tog med sig sådant som läsk och alkohol var indianernas tänder okej.
Barbro använder kloka knep för att underlätta behandlingen. Har barnen svårt att sitta still leker hon kurragömma med dem innan.
– Jag brukade springa runt i kliniken med barnen. Jag hade ju fria händer och kunde ta tid på mig. Vissa gånger bad jag barnen hålla upp ett ben innan jag gav dem bedövningssprutan. Det distraherade dem och fick dem att tycka att det var roligt i stället.
Vi träffar Marianne Kline på gatan utanför mottagningen. Hon körde de patienter som behövde skjuts, till och från mottagningen. Vi växlar några ord innan klockan drar oss vidare. Några hus längre bort bor Ike Lowry, som var granne och god vän med Barbro och hennes man Bill. ”Tyvärr är stämningen här på reservatet lika hopplös som alltid,” berättar han och rycker uppgivet på axlarna.
Samhället omgärdas av Sierra Nevadas höga berg. Här finns prärievargar, brunbjörnar och bergspumor.
Barbro är uppvuxen i Gammelstad. Hennes pappa Harald Lauri kommer från Tärendö, mamma Karin Sundström från Måttsunds. Lauri-familjen är stor. Pappa Harald var ett av 14 syskon.
– Jag var på en familjeträff i Tärendö för fyra år sedan. Hotellägarna öppnade hotellet en helg i juli bara för oss. Vi var 125 stycken.
Barbro kom till USA som utbytesstudent. 17 år gammal anlände hon till den lilla staden Orinda utanför San Francisco för att gå på stadens high school Miramonte under ett års tid. När Barbro valdes till football queen och behövde någon att eskortera henne till festligheterna valde Barbros amerikanska värdfamilj ut sonen till en familj de känner.
– Det var Bill. Vi har varit ett par sedan dess. Det är ju 46 år sedan nu, säger Barbro och ger Bill ett vackert ögonkast.
Den unga kärleksduon skrev flitigt till varandra efter att Barbro återvänt till Sverige.
– Efter tre år bestämde vi oss för att flytta ihop. Jag packade en resväska, reste till USA och tog jobb som hembiträde hos en familj medan jag läste klart till tandäkare.
Då, i mitten på 70-talet, bestod bara en procent av den amerikanska tandläkarkåren av kvinnor.
– Nästan ingen hade hört talas om en kvinnlig tandläkare. Här på den amerikanska landsbygden är det ju ännu mer konservativt än i de stora städerna. ”Du kommer aldrig att lyckas” fick jag höra av alla manliga kollegor. Det sporrade mig bara ännu mer.
Numera driver Barbro en egen klinik i samhället Chico tre timmar nordost om San Francisco.
Barbro har arbetat på ideell basis på flera indianreservat runt om i USA. I ett reservat i Arizona såg indianerna fram emot att fylla tomrummet efter sina tappade tänder med protes.
– De kom tillbaka dagen efter. De hade hoppats kunna använda protesen att knäcka nötter med.
Nuförtiden reser Barbro till Guatemala för att laga tänderna på invånarna i slumområdena där.
Hon arbetar i en klinik som dragits igång med ideella medel i en fattig förort till Guatemala City. Barbro åker ned en vecka i stöten och bekostar allt arbete själv.
Här är stämningen en annan. Här är väntrummet alltid fullt.
– Folk väntar en hel dag på att få komma in. Det är vanligt att små barn har helt bortfrätta händer. Vet du, det är den där jäkla coca colan igen. Den läsken har verkligen blivit tredje världens gissel. Coca cola marknadsförs ju som västvärldens magiska formel på att bli vacker, rik och lycklig. Vi lär lokala tandläkare om hur de bäst hjälper sina patienter. Vi kan ju inte bara åka dit och laga tänder. Vi måste ju också lära dem hur de sköter dem på bästa sätt.