Kan Östasien skapa sitt eget Nato nu?

Japans nyvalde ordförande för det regerande liberaldemokratiska partiet (LDP), Shigeru Ishiba, valdes också till ny premiärminister.

Shigeru Ishiba, Japans nyvalda premiärminister, hoppas att kunna skapa ett östasiatiskt Nato.

Shigeru Ishiba, Japans nyvalda premiärminister, hoppas att kunna skapa ett östasiatiskt Nato.

Foto: Kim Kyung-Hoon

Krönika2024-10-19 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hans första åtgärd var att upplösa det viktiga underhuset och utlysa nyval, som kommer att hållas den 27 oktober. Mandatperioden är fyra år och nästa reguljära val skulle annars ha hållits i oktober 2025. Hans företrädare Fumio Kishida hade trots en aktiv utrikespolitisk agenda och ett positivt internationellt renommé mycket låga inhemska opinionssiffror. Det berodde huvudsakligen på upprepade korruptionsskandaler som involverade andra partimedlemmar. 

Ishiba å sin sida har under många år fortsatt att angripa de korrupta traditionerna och därmed både lyckats bygga en positiv politisk image och skaffa sig många interna fiender. Han hoppas nu kunna utnyttja en förväntad smekmånad bland väljarna för att säkra en hel mandatperiod vid makten. Trots att han valdes utan större problem är risken ändå inte obetydlig att han kommer att få svårt att få gehör för sina politiska idéer.

En sådan idé är tillskapandet av en östasiatisk motsvarighet till NATO. Det kan tyckas vara en logisk lösning med tanke på de säkerhetspolitiska problem som skapas av Kinas hegemoniska agerande och hot om att invadera Taiwan. En invasion skulle med största sannolikhet dra in länder som Japan, Sydkorea och Filippinerna i konflikten, för att inte tala om det dilemma det skulle skapa för USA. Kina utgör ett rejält hot mot regionen och om dessutom Ryssland och Nordkorea skulle komma till Kinas hjälp vid en invasion, kanske genom att samtidigt genomföra militära provokationer vid Japans och Sydkoreas gränser, får hotet lätt en global dimension.

Ömsesidiga försvarsgarantier bland medlemmarna i ett östasiatiskt NATO skulle onekligen tvinga Kina att tänka sig för, men för att Japan skulle kunna bli medlem måste till att börja med det japanska parlamentet godkänna en revidering av konstitutionens artikel 9, som förbjuder att japansk stridande trupp agerar på utländskt territorium. Troligtvis har för kort tid gått sedan det andra världskriget för att länderna i Östasien skall kunna tänka sig att välkomna japanska soldater och sjömän på sina territorier, men framför allt finns en stark lobby i Japan, även inom LDP, som motsätter sig en revidering, åtminstone en som gör det möjligt för Japan att i närtid ta på sig skyldigheten att strida utanför sina gränser.

När Ishiba var försvarsminister 2007–2008 var detta motargument något han upprepade gånger fick höra av det egna ministeriets generaler och tjänstemän, som hellre såg en realistisk plan för att möta det kinesiska hotet i närtid än en idealistisk framtidsvision som hotade möjligheterna att få länderna kring Sydkinesiska sjön att stå emot både hot och inviter från Kina. Den väg de som argumenterar emot NATO-idén tänker sig, och som även Washington tycks prioritera, består egentligen av två möjliga vägar. Den ena är ett cykelhjulsperspektiv, där USA är navet och de övriga samarbetsländerna utgör ekrar i form av bilaterala överenskommelser. Även om en och annan eker skulle gå sönder skall hjulet ändå kunna rulla, är tanken. Den andra vägen är ett spaljéperspektiv, där bilaterala och multilaterala överenskommelser, inte minst på det ekonomiska och handelspolitiska området, skapar ett sammanhängande rutmönster, där till och med Kina skulle kunna beredas plats.

Oavsett vilket avstod premiärminister Ishiba från att nämna NATO-idén vid sitt första utlandsbesök, som nyligen gick till Laos för ASEAN-ländernas toppmöte. I Vientiane hölls också två andra viktiga möten, dels ett ”ASEAN-plus-tre”, som förutom de tio ASEAN-länderna också inkluderade regeringscheferna i Japan, Kina och Sydkorea, dels toppmötet inom det nybildade Asia Zero Emission Community (AZEC), som syftar till att reducera medlemsländernas fossila utsläpp och där Japan är initiativtagare. Både ASEAN-plus-tre och AZEC kan ses som typiska spaljéforum, som egentligen är nödvändiga komplement till de bilaterala hjultankarna. Ett övergripande mål för alla samarbetsformer måste vara att även Kina inser att kostnaderna för en invasion av Taiwan blir för höga. För att detta skall bli möjligt måste nog ändå NATO-tankarna hållas levande som ett realistiskt alternativ eller komplement. Ett är dock säkert, Ishiba kommer att stöta på motstånd och få det svettigt på sin post.


Lars Vargö är japanolog och tidigare ambassadör i Tokyo.