Var det den onda Alliansregeringens fel att två personer tragiskt förolyckades på SSAB i slutet av oktober?
De flesta förstår nog att det är ett orimligt antagande. Men det är ungefär på det sättet det har låtit från företrädare från arbetarrörelsen (inklusive NSD:s ledarsida) i krönikor, debattinlägg och ledare.
Den 5 november tog Sven-Erik Bucht (S) med sig frågeställningen till riksdagen. Bucht ville med en interpellation om det ”ökade antalet dödsolyckor” påminna arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M) om att utvecklingen av arbetsplatsolyckor är en ”mycket, mycket svart läsning”.
Det gick dock inget vidare för Bucht i debatten, trots att han spelade på hela känsloregistret genom att både räkna upp de förolyckades namn och hålla en tyst stund.
Utvecklingen går nämligen i helt motsatt riktning. Olyckorna blir färre. Antal olyckor och dödsfall på arbetsplatserna är färre i dag än vad det var 2006 när Socialdemokraterna hade regeringsmakten.
Enda sättet att få det att låta som att dödsolyckorna blivit fler är att som göra som Sven-Erik Bucht och ENBART räkna från år 2009 och framåt. 2009 gick produktionen inom tillverkningsindustrin ner kraftigt på grund av finanskrisen. Efter 2009 har produktionen ökat igen, och olyckstalen har normaliserats nämare upp mot den nivå som rådde dessförinnan.
Bucht var inte den enda norrbottningen som deltog i debatten. Hannah Bergstedt, Maria Stenberg och Tomas Nilsson gick alla upp i talarstolen och svingade vilt mot Elisabeth Svantesson.
Hannah Bergstedt sade dock mot slutet, när det började bli uppenbart att det omsmakliga politiserandet av dödsfallen bara slog tillbaka, att det är ingen som tror att arbetsmarknadsminstern VILL att fler dör på jobbet.
Det var ju gulligt av henne.