I såväl Europa som Nordamerika dör honungsbin med en alarmerande hastighet. Även om Nalle Puh inte kunde se någon annan mening med bin än att göra honung så vet vi att utan bin är mänskligheten illa ute. En tredjedel av världens samlade livsmedelsproduktion är beroende av pollinerande bin och i Europa är det mer ändå.
Lyckligtvis görs det en hel del för att förbättra situationen. I april meddelade landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) att regeringen ökar budgeten för det så kallade honungsprogrammet från fem till sju miljoner kronor. En behövlig ökning och klart välinvesterade pengar givet att matproduktion och biologisk mångfald står på spel.
Sverige är också på väg att etablera Nordens första biinstitut i Västra Götaland. Institutet är tänkt att bland annat hålla egna bin och undersöka vilka metoder som fungerar bäst i diverse avseenden. Det är bra att frågor som rör bin samlas på ett ställe och möjliggör mer specialiserad forskning. Det behövs.
Det finns många anledningar till att bina dör, men 2006 hade fenomenet ökat så i USA att termen ”Colony Collapse Disorder” myntades. Strax efteråt märktes det av även runtom i Europa. I Sverige används främst den sammanfattande termen ”bidöden”. Det finns ingen enkel lösning på problemet som verkar ha många samverkande beståndsdelar.
En del av problemet är varroakvalstret, en parasit som lever på honungsbina från larvstadiet tills de dör. Det kan orsaka stora skador på en population genom de sjukdomar det kan överföra samt att det skapar ett stort antal missbildade bin som inte kan bidra till bisamhället som till slut går under.
Bekämpningsmedel är en annan del av bidöden. Det gäller framför allt så kallade nikotinoider, en grupp insektsgifter som är kemiskt besläktade med nikotin. Forskning har visat att bin som utsätts för nikotinoider inte flyger tillbaka till bisamhället utan irrar bort sig. Att det snabbt kan leda till stora problem är uppenbart.
EU-kommissionen utfärdade nyligen ett tvåårigt förbud mot nikotinoider efter att medlemsländerna inte kunnat enas kring förslaget. Det är bra. På kort sikt kan det leda till problem men bekämpningsbranschen har varit snillrik varje gång det har behövts tidigare och ska nog kunna ta fram alternativa medel inom en rimlig tidsutdräkt.
Det är heller inte omöjligt att väsentliga egenskaper har avlats bort under lång tid. I dokumentärfilmen ”Inte bara honung” intervjuas amerikanska odlare som helt har gått över till det afrikaniserade europeiska honungsbiet som forskades fram i Brasilien och smet från laboratorierna. De kallas ”mördarbin” och är klart mer aggressiva men också motståndskraftiga och produktiva på ett sätt som inte skådats tidigare.
Det behövs mer kunskap om de olika beståndsdelarna bakom den omfattande bidöden innan det är för sent. Honungsprogrammet och biinstitutet kan utgöra viktiga delar i detta arbete och förbudet mot nikotinoider likaså. Sverige bör gå i bräschen för binas framtid, det gynnar både oss själva samt den biologiska mångfalden.