Sommaren 2004 påbörjades ombyggnationen av Söderfjärdsskolan i Vaxholm av ett svenskt dotterbolag till det lettiska Laval un Partneri, vinnare av upphandlingen med Vaxholms kommun. Bolaget låg då i förhandlingar med svenska Byggnads men tecknar under hösten i stället ett lettiskt kollektivavtal. Det blev upprinnelsen till vad som skulle bli en av de fulaste arbetsrättsliga konflikterna i Sverige i modern tid. Och en av de längsta.
I söndags drog Johan Lindholm, ordförande för Byggnads, och Jonas Wallin, ordförande för Elektrikerförbundet, upp historien igen i en debattartikel i SvD:s nätupplaga. Man har hittat en ett par månader gammal rapport från ILO, på intet sätt bindande, som dömer ut den så kallade Lavallagen och menar att Byggnads och Elektrikerförbundet har utsatts för ”allvarliga folkrättsliga kränkningar”.
Så vad var det då som hände, vintern 2004? I korthet: I oktober förklarar Byggnads bygget i blockad och Elektrikerförbundet varslar om sympatiåtgärder. I november träder blockaden i kraft. I december kulminerar konflikten, en morgon står ett fyrtiotal svenska byggnadsarbetare utanför bygget och blockerar fysiskt ingången samtidigt som de skanderar ’go home’. De lettiska arbetarna beskriver stämningen som mycket hotfull.
Laval säger sig redan från början vara beredda att skriva avtal om 109 kronor i timmen, vilket Byggnads gått med på vid andra byggen i Sverige, men här skulle de ha 145. Annars skulle stridsåtgärder omedelbart vidtas. Förhandlingsmetoden underkändes redan då av den egna avtalssekreteraren när tidningen Byggindustrin visar honom protokollen från möten mellan parterna.
Det rättsliga efterspelet blir segdraget, Laval stämmer Byggnads för diskriminering 2004. Arbetsdomstolen förklarar preliminärt Byggnads metoder lagliga men begär utlåtande från EG-domstolen, vars första utlåtande också i mångt och mycket går på Byggnads linje. Då har Lavals dotterbolag redan gått i konkurs och bygget i Vaxholm övertagits av NCC. Först i december 2007 kommer domen från EG-rätten: svensk lag strider mot den fria rörligheten och måste ändras. Två år senare dömer arbetsdomstolen slutligen till Lavals fördel och fackförbunden döms att betala skadestånd och rättegångskostnaderna.
Pengar som de nu alltså vill ha tillbaka. Söndagens debattartikel tycks skriven i förvissningen om att ingen längre kommer ihåg vad som hände i Vaxholm eller därefter. Förutom pengar begär författarna en ursäkt från ”de som under åren beskyllt oss för både det ena och det andra”. I klarspråk: den protektionism och främlingsfientlighet de uppvisade, då som i så många andra förhandlingar med utländska parter.
Är det någon som ska be om ursäkt för vad som hände den vintern så inte är det regeringen.