Allt från myndighetsflyttar och lokaliseringsbidrag till investeringsfonder och regionala tillväxtprogram har prövats. "Matlandet Sverige" också, för den delen. Inget har gett några märkbara resultat.
Vad är det som säger att det folket i en allt glesare glesbygd bäst behöver är bidrag och uppfinningsrikedom från Stockholm? Just ingenting alls.
Centerpartiets ungdomsförbunds ordförande Hanna Wagenius är irriterad över att de mer frihetliga inslagen i Centerns omdiskuterade idéprogram i hög grad förutsätts gynna storstaden - inte landsbygden. I en debattartikel på Newsmill (21/1) ger hon en rad uppfriskande perspektiv på glesbygdsfrågorna.
"En riktig landsbygdspolitik är, om man frågar mig, en riktig liberal politik. Det är en politik som håller makten på så låg nivå som möjligt, helst kvar hos individen, och som tillåter olika levnadsval, även om levnadsvalet skulle vara en lite lägre lön och ett liv på landet. Det är en politik där regleringarna minimeras, och där enkelhet och förutsägbarhet präglar de som finns", skriver Wagenius, som kommer från västra Härjedalen.
Hon har bra poänger. En lyckad landbygdspolitik borde inte enbart gå ut på handfasta (och bra) saker som utbyggnad av bredbandsnät och annan infrastruktur. Det handlar också om att tillåta människor att skapa sig det liv de själva önskar.
Riksdagen kan hjälpa till, till exempel genom att tillåta gårdsförsäljning, lätta på strandskyddsreglerna och anpassa regelverket för att öka antalet mindre aktörer inom vården. Men fler "glesbygdspaket" inslagna i glansigt presentpapper? Knappast.
En ny rapport från tankesmedjan Timbro med namnet "Hade hela Sverige kunnat leva" visar att de flesta landsbygdssatsningarna varit bortkastade. Författarna Dag Elfström och Kina Lundqvist argumenterar i stället, liksom Wagenius, för en glesbygdspolitik som tar avstamp i en friare arbetsmarknad, fler avregleringar och skattesänkningar.
Och varför inte? Det var Socialdemokraterna och den solidariska lönepolitiken som på 1960-talet drev flyttlassen till storstäderna. Landsbygdens arbetsgivare utgörs både då som nu i betydligt högre grad än i städerna av småföretagare. När det är så krångligt och dyrt att anställa som låter många mindre företag hellre bli. Riskerna är helt enkelt för stora.
"Den bygd där jag kommer ifrån efterfrågar heller inte bidrag eller statliga interventioner. Den vill bara ha friheten att pröva sina idéer på en fri marknad, och frihet att leva livet som var och en önskar. Man vill skapa egna jobb, inte få dem till skänks av staten. Man vill njuta av den storslagna naturen, av tystnaden och av den gemenskap som byggs upp mellan människorna, inte ha ett systembolag inom någon kilometers radie eller bo nära ett köpcenter", skriver Hanna Wagenius vidare.
Många känner nog igen sig i beskrivningen. För människor i glesbygden är det främst samhället och inte staten som är garanten för trygghet och gemenskap. Man jagar och fiskar tillsammans. Hjälps åt med ved och snöskottning. Engagerar sig i kyrkan, idrottsföreningen eller andra frivilliga sammanslutningar. Man är skeptisk till regleringar och påbud från staten och EU. I stället sätter man sin tillit till varandra.
Det konstigaste med glesbygdens befolkning är att så många av dem röstar rött.