Centerpartiet fick mycket beröm för sitt tillvägagångssätt att välja ny partiledare.
Processen var öppen. Kandidaterna presenterades sida vid sida, och var och en fick gott om tid att berätta vad de stod för. Kontrasten till Socialdemokraternas hysch-hysch kunde inte ha varit större.
Den öppna valprocessen blev en stor PR-succé. Det talades om Centerpartiet, centerpolitik och centerpolitiker som aldrig förr. Kanske gav det självförtroendet en kick inför idéprogramsarbetet?
Centerpartiet skulle plötsligt bli Sveriges modernaste parti. Enligt Per Ankersjö, ordförande för idéprogramgruppen, skulle partiet anpassa sig till "2010-talets sätt att föra samtal och utbyta information". Alla, både medlemmar och allmänhet, fick vara med och skriva det nya idéprogrammet.
Resultatet ser vi nu. Flera tunga C-politiker har de senaste dagarna reagerat mot skrivningarna i programmet. Det är för dåligt förankrat. För snurrigt. För nyliberalt.
Utkastet till idéprogram ska nu göras om inför extrastämman i mars. Annie Lööf tvingades avbryta Thailandssemestern för att i stället resa hem och kommentera flera av de illa genomarbetade förslagen - som hon som partiledare inte haft någonting med att göra.
Surt, förstås. Men det är ändå hon som har ansvaret - och än finns det inga tecken på att hon börjar vekna av kritiken.
Man ska komma ihåg att det var en näst intill helt enig rörelse som valde Annie Lööf till partiledare. Med det har hon ett starkt mandat att leda och förändra Centerpartiet.
Identitetskrisen är långtifrån ny. Historiskt har Centerpartiet placerat sig i mitten, mellan politikens höger och vänster, för att få så stort genomslag för sina intressen - främst landsbygden och lantbrukarna - som möjligt.
Ibland har man ingått i borgerliga regeringar. Ibland har man agerat stödparti åt Socialdemokraterna. Pragmatismen har regerat i Centerpartiet. Inte ideologin.
Problemet är att verkligheten förändrats. Bara omkring en procent av Sveriges befolkning är till exempel i dag lantbrukare. Samtidigt har utrymmet i mitten krympt när moderater och socialdemokrater närmat sig varandra. Vilka företräder man? Vad ska Centern egentligen tycka? Frågorna är naturliga för Centerpartiet.
Det är alls ingen lätt uppgift att skapa ny mening till ett parti som närmast gjort en tradition av att inte ta ställning. Men färdriktningen kunde ha varit lite tydligare.
I huvudsak är profileringen mot frihet, självbestämmande och småföretagande, som betonades under Maud Olofssons ledning, rätt och riktig. Partiets fokus borde dock i högre grad ligga på landsbygden och att återta partiets kärnväljare. Mindre energi kan läggas på att locka trendiga storstadsväljare med radikalliberala skrivningar om månggifte och fri invandring.
Det Centerpartiet bäst behöver just nu är lugn och ro. Någon avslappning kommer knappast att infinna sig så länge nya dystra opinionsmätningar dyker upp stup i kvarten.
Snart träffas alliansens partiledare i Annie Lööfs barndomshem i Maramö för överläggningar. Där kommer det inte att saknas diskussionsämnen. Den första frågan på dagordningen bör dock, både för Centerpartiets och alliansens bästa, vara hur man snabbast bildar en valallians inför 2014.
Det säger sig självt att det inte är lätt att genomföra en förnyelseprocess samtidigt som man har kniven mot strupen.