Jag har sett de tre dokumentärfilmerna om Olof Palme under julhelgen. Många tankar infinner sig. Olof Palme hade ingen lätt uppgift och det största tomrummet han lämnar efter sig är saknaden efter retoriskt skickliga och verklighetsförankrade politiker.
Problemen för partiet började helt klart under Olof Palmes tid. Då grundlades 90-talets ekonomiska kris, då gick arbetarrörelsens två ben, facket och partiet, i otakt. Det största misstaget torde ha varit förslaget om löntagarfonder. Det var inte bara stordirektörerna som protesterade, utan småföretagare från hela landet. De företagare som alla partier i dag sätter sitt hopp till för tillväxten och jobben i landet. Även inom partiet var oenigheten stor. Palmes "pojkar", det vill säga hans rådgivare, avrådde honom att stödja förslaget, de uppmanande honom till och med att avgå. Han vägrade, han ville inte bli den partiledare som spräckte arbetarrörelsen.
I dag är Stefan Löfven ordförande, en metallare och LO-man. Hans första år har präglats av försiktighet och osynlighet. Visst har han presenterat budgetar och affärsplaner och slagit fast att han vill ha vinster i välfärden, men han har inte pekat ut någon strategi eller idé om politiken inför framtiden. Precis som sina företrädare drar han mot mitten. Hittills har inte Stefan Löfven gett Socialdemokraterna någon större optimism inför framtiden, bortsett då från att partiet inte längre grälar offentligt. Ständigt lyfter han fram fackets betydelse.
Socialdemokratin har ett år på sig att vinna förtroende och lägga grunden till 2014 års valrörelse. Fördelarna som Löfven har är att folk är trötta på alliansen och dessutom att deras samarbete börjar knaka i fogarna med flera partier under riksdagsspärren.
Det viktigaste för Löfven är ändå att koncentrera sig på det egna partiet och dess samarbetspartners. Framförallt tänker jag på LO. Länge har Landsorganisationen brottats med stora problem. En institution som har svårt att förstå att många medlemmar röstar blått, att facken håller på att förlora sin roll och varför det är svårt att rekrytera nya medlemmar. I jämförelse med andra fack, till exempel TCO, har LO haft svårt att anpassa sig till en ny verklighet. Misstänksamhet mot allt från småföretagare till lokal utveckling och individer. Stora problem med integration och nya villkor på arbetsmarknaden. Problemen har inte lett till några nya strategier för att stärka arbetstagarnas ställning utan snarare har ledarna bara slagit vakt om att bevara det gamla, stora kollektiv och centrala lösningar. Det finns givetvis undantag, Kommunal lyfter jag gärna fram som ett gott exempel.
Problemen handlade också om ledarskapet. Med Wanja Lundby Wedin fick LO en ordförande som inte kunde användas i senaste valrörelsen. Makten var viktigare än medlemmarna. Det börjar bli dags för LO att rannsaka sin verksamhet och fundera på framtiden.
Jag sätter ett hopp till Karl-Petter Thorwaldsson. Han är öppen, nyfiken och flexibel och kan bli en kraft att räkna med. Vad gäller Stefan Löfven är det på tiden att han på allvar axlar manteln som
S-ledare. Vad skiljer socialdemokratins politik från alliansens? Varför ska folk rösta på Socialdemokraterna? Vad innebär demokrati i arbetarrörelsen?