Skandalerna avlöser varandra i Sverigedemokraterna. För bara ett par veckor sedan avslöjades att två av toppnamnen inom partiet, Erik Almqvist och Kent Ekeroth, härjat runt i Stockholm en natt för drygt två år sedan och gjort rasistiska utfall mot en invandrare och kallat en kvinna för hora. På filmen som avslöjade alltsamman ser vi också hur Erik Almqvist, Kent Ekeroth och ytterligare en Sverigedemokrat beväpnar sig med järnrör för att använda mot de här människorna.
Miljöpartiet har språkrör, men Sverigedemokraterna har järnrör.
Och nu är det dags för nästa skandal. Riksdagsledamoten Lars Isovaara, tillika ordförande för SD Nord i Västerbotten och Norrbotten, tvingas lämna sin riksdagsplats efter ett famöst uppträdande i riksdagen. Efter en uppenbart blöt natt på en krog i Stockholm ramlar den rullstolsbundne Lars Isovaara ur sin rullstol och hjälps upp av några förbipasserande som Lars Isovaara benämner som "två män med utländskt utseende". Han tillkallar polis och anklagar männen för att ha stulit hans ryggsäck. När poliserna hjälper honom in i riksdagshuset går Lars Isovaara till angrepp mot riksdagshusvakten, han skriker åt vakten och ska enligt polisens vittnesmål bland annat ha sagt: "jag orkar inte med det här invandrarsamhället" och "sådana som dig ska man inte ha med att göra". Han hade spottat och härmat en gris.
Nu visar det sig att Lars Isovaara hade glömt sin ryggsäck på den krog han hade besökt. Det fanns inget annat att göra för Jimmie Åkesson än att sparka Lars Isovaara ur riksdagen.
Som man bäddar får man ligga, heter det ju som bekant. Sverigedemokraterna har minst sagt bäddat för den här utvecklingen. Hur kan man tro att personer som hyser sådant agg mot människor med utländsk bakgrund och som skapat hela sin politiska framtoning på en enda fråga ska kunna fungera i ett modernt och öppet samhälle?
Hur kan man tro att ränderna försvinner bara därför att Jimmie Åkesson går ut och säger att nu råder nolltolerans, allt i ett försök att pliktskyldigast tvätta bort det som ligger Sverigedemokraterna i fatet. Vi minns den beryktade båtresan till Baltikum då hela partiledningen, inklusive Jimmie Åkesson sjöng nidvisor om Olof Palme och invandrare. Vad de inte visste var att en av deltagarna var en reporter från Sveriges radio och som fick allt på band.
Jimmie Åkesson, Björn Söder, Kent Ekeroth, Erik Almqvist, Lars Isovaara och de andra i ledande positioner har ju i sak inte ändrat sig. Vad det handlar om är att putsa på sitt rykte och försöka bli rumsren. Men vi ser hur putsen flagnar och den rätta ytan kommer fram. Det är oundvikligt. Partiet bygger på hat och konfrontation.
Precis samma sak hände ett annat missnöjesparti, Ny Demokrati i början av 1990-talet. Ian Wachtmeister och Bert Karlsson lockade till sig samma typ av människor som Sverigedemokraterna gjort, folk som bygger sin politik på missnöje och hat. En av Ny demokratis riksdagsledamöter, John Bouvin, ville exempelvis lösa befolkningsöverskottet i Afrika med att sätta ut barnen till lejonen. Vivianne Franzén, som tog över partiledarskapet efter Ian Wachtmeister och Bert Karlsson, hotade med att alla svenska barn snart skulle få vända huvudena mot Mecka.
Dumma, enkelspåriga och populistiska lösningar, det är vi inte betjänta av. Men verkligheten kommer ikapp företrädarna för dessa idéer. En och en faller de, och ingen sörjer dem.