En lång, smutsig och förvånansvärt jämn gyttjebrottningsmatch är äntligen över. Barack Obama vann.
Det var verkligen inte lätt för Obama att infria de orealistiska förväntningarna folk hade på honom de fyra första åren. Det blir inte lättare nu.
De politiska klyftorna i USA har på sistone ökat, inte minskat. Inte minst efter en valrörelse där båda sidor främst koncentrerat sig på att framställa den andra parten som så dålig som möjlig.
Maktförhållandena i kongressen är dessutom desamma som tidigare. Demokraterna kontrollerar senaten. Republikanerna har makten över representanthuset.
Det är helt sant att republikanerna har radikaliserats under inflytande från Tea Party-rörelsen. Men så länge demokraterna inte försöker göra en ansats till att gå republikanerna till mötes kommer förslagen också i fortsättningen att blockeras. När kongressen inte fungerar blir ingenting uträttat.
Det som möjligen talar för att Barack Obama ska lyckas begrava stridsyxorna den här gången är att han som omvald president inte kan kandidera igen. Han står betydligt friare i dag än för fyra år sedan.
Väljarna behöver inte tycka om honom. Han är inte ens beroende av att det egna partiet gillar honom överdrivet mycket. Det gör det betydligt enklare för Obama att arbeta för att få till stånd kompromisser med republikanerna under den andra presidentperioden.
Även om presidenten skulle lyckas mäkla fred i Washington så saknas det inte andra svåra problem att ta tag i.
Iran är på god väg att utveckla kärnvapen. Kinas ekonomi väntas strax växa om USA:s. Varken terrorismen eller kriget mot densamma har avtagit sedan Obama tillträdde för fyra år sedan (trots Osama bin Ladens död och tillbakadragandet från Irak). Den gamla fienden Ryssland utvecklas raskt i auktoritär riktning och mångdubblar försvarsanslagen. Men framförallt väntar ett jättelikt och ständigt växande skuldberg på hemmaplan på att någon ska komma och ta sig an det.
De amerikanska hushållen är skuldsatta upp över öronen. Bankerna och finansinstituten med. Statsskulden blir större och större. Och när USA faller dras alla andra med.
Obamas recept på krishantering har, i den mån han fått igenom sin krispolitik, varit att upprepa samma misstag som orsakat krisen. Den redan skuldtyngda federala staten har glatt spenderat och lånat ut ännu mer pengar för att stödja banker och företag som inte är konkurrenskraftiga.
USA lever i dag i ännu större utsträckning på lånade pengar än man gjorde för fyra år sedan. Det gör att amerikanernas stora ekonomiska kris ligger framför dem. Vill Obama inte skjuta över kostnaderna på framtida generationer av skattebetalare så måste han förbereda amerikanerna på vad som väntar.
Det finns inga genvägar till en mer ansvarsfull ekonomisk politik: Antingen minskar man utgifterna. Eller så höjer man skatten.
Lyckas han sälja in det bistra budskapet till amerikanerna, då har han åstadkommit verklig förändring.