Medan Natoländerna minskar sina försvarsutgifter gör Ryssland precis tvärtom.
President Vladimir Putin har lovat att 40 procent av statsbudgeten ska gå till militären, säkerhetspolisen och den federala polisen år 2014. Det motsvarar fem procent av landets BNP.
År 2020 kommer antalet ryska brigader att ha ökat från 75 till 109. Cirka 600 nya stridsflygplan införskaffas, liksom flera Mistralfartyg.
Varför springer Putin hellre omkring och flexar med vapen när han i stället borde ta itu med landets ekonomiska problem? Ja, säg det.
Klart är att den ryska militära upprustningen existerar, och att den är omfattande. Men vad den egentligen betyder för Sverige går att diskutera.
Håller den sakta men säkert på att rubba säkerhetsbalansen i vårt närområde?
Ja, enligt riksdagsledamoten Mats Johansson (M) som kräver att den svenska försvarspolitiken ska omprövas mot bakgrund av vad som sker i Ryssland.
"Ryssland rustar samtidigt som USA:s militära styrka i Europa - vårt skydd - håller på att avvecklas. Mot detta ska ställas Europas ovilja att finansiera de egna försvaren. Detta borde leda till nytänkande i den svenska försvarspolitiken, här och nu", skrev Johansson på DN Debatt den 4 september.
En annan moderat riksdagsledamot, Göran Pettersson gjorde tillsammans med studenten och praktikanten Yuliya Barsukova en delvis annorlunda tolkning på SvD Brännpunkt för några veckor sedan. De menar att den ryska upprustningen framförallt ska ses som en del i ett inrikespolitiskt spel, där Putin försöker stärka sitt grepp om militären och generalerna.
"Vi tror inte att denna upprustning i första hand syftar till att stärka Ryssland mot faktiska militära hot utan i i stället är en del i Putins försök att stärka sin nationella makt bland annat genom en starkare relation till militären", skrev Pettersson och Barsukova den 23 augusti.
Jag tycker att bägge analyserna är intressanta. Och jag hoppas verkligen att inläggen kan inspirera till en bredare debatt om både Ryssland och det svenska försvarets förmåga. När det gäller vår säkerhet och oberoende har vi inte råd att chansa.
Sverige, och många andra länder, måste verkligen ta sig en funderare på om fortsatt nedrustning verkligen är ett klokt sätt att bemöta ett militärt slagkraftigt Ryssland med klara revanschistiska tendenser. Men det är också viktigt, som Pettersson och Barsukova poängterar, att agerandet från omvärlden är genomtänkt så att det inte spelar landets icke-demokratiska krafter i händerna.
Handel och öppenhet skapar stabilitet, och goda demokratiska grannar brukar inte bråka med varandra. Problemet är bara att Ryssland ännu inte på länga vägar är den skötsamma grannen vi önskar oss.
Det finns i dag inget direkt militärt hot mot Sverige. Men genom EU-medlemskapet och solidaritetsförklaringen från 2009 bygger vi fred och säkerhet tillsammans med andra. Det har vi förvisso alltid gjort, men nu finns det också svart på vitt.
Skulle det blossa upp oroligheter i Baltikum förväntas vi gripa in, inte lägga oss platt. Klarar vi det?